Herr talman! Jag yrkar bifall till socialutskottets förslag i betänkande SoUl0 om socialtjänstfrågor och avslag på samtliga reservationer.
Jag vill börja mitt debattinlägg på ett lite annorlunda vis - genom att sjunga några verser ur
Elsas visa
. Först ska jag bara säga några ord om Elsa.
Elsa Lund föddes i Ucklum söder om Uddevalla. Hon hämtades av barnavårdsnämnden när hon var 14 år. Det var 1930-tal i Sverige. De sa att hon var sinnesslö - ett uttryck som man hade på den tiden. Men hon var varken sinnesslö eller sjuk. Hon var bara fattig. I 25 års tid fanns hon på olika mentalsjukhus runt om i Sverige. Hon blev tvångssteriliserad. Efter 25 år blev hon fri från sitt helvete.
När jag träffade Elsa var hon runt 80 år. Hon hade slitna drag och fårade kinder. Men det fanns något vackert i blicken, och rösten var tydlig och klar. Elsa såg mig i ögonen och tog mina händer i sina. Och så sade hon: Jag har någonting att berätta, och jag vill att du lyssnar en stund.
När jag var en ung liten flicka jag bodde på en fattig gård. Det var trettiotalet i Sverige och tiden var strävsam och hård.
En dag så kom Barnavårdsnämnden och sa: Du får inte bo kvar, du tillhör de "sinnesslöa" vi skickar bort dig ett tag.
I tjugofem år satt jag instängd jag var som en fågel i bur. Graven låg öppnad framför mig och där stod döden på lur.
Då öppnade någon dörren och ljus trängde in i mitt rum. Jag såg hela världen förvandlas jag fick vingar på nytt som en örn.
Det finns ett enda skäl till att jag framför dessa ord om Elsa Lund. Det handlar om de utsatta barnen - de glömda barnen som vi inte får glömma. I februari i år kom Upprättelseutredningen som har granskat allvarliga övergrepp och vanvård vid institutioner och familjehem i Sverige från 1920 till 1980. Elsa Lund var inte ensam. Ett av utredarens förslag till åtgärder är att regeringen i samarbete med kommunerna initierar ett långsiktigt program för ökad säkerhet inom samhällsvården av barn och unga för att förhindra att övergrepp och vanvård upprepas.
Herr talman! Det råder ingen tvekan om att regeringen och Socialdepartementet har gjort stora insatser för förbättringar inom socialtjänsten. Vi har hört flera exempel på detta här. Det är något som också har varit nödvändigt. Bland det viktigaste är den nationella strategin för kvalitetsutveckling genom öppna jämförelser inom socialtjänstens olika verksamhetsområden i samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting.
Även när det gäller hemlöshet har Socialdepartementet under Göran Hägglunds och Maria Larssons ledning gjort betydande insatser. Vi minns räkningen av de hemlösa 2005. Drygt 17 000 personer var hemlösa enligt socialstyrelsens definition. Alliansregeringen påbörjade en strategi 2007 för att motverka hemlöshet med en nationell styrgrupp och stimulansmedel till lokalt utvecklingsarbete.
Vi har under våren fått en rapport från Lunds universitet och Ersta Sköndal högskola med en utvärdering av de 46 miljoner som har fördelats på 23 lokala utvecklingsprojekt i 16 kommuner. Här följer ett utdrag: De 23 satsningarna skiljer sig åt när det gäller hur de söker angripa hemlösheten. En del vill öka förutsättningarna för att arbeta med hemlösa, andra vill förhindra att människor hamnar i hemlöshet genom att förebygga vräkningar och åter andra önskar integrera hemlösa på bostadsmarknaden. Det visar sig vara lättare att arbeta för att människor bor kvar i sina lägenheter om man kan ingripa tidigt än att försöka skaffa en egen bostad åt dem som varit hemlösa under en längre tid.
Herr talman! Det som griper oss allra mest är de barnfamiljer som vräks. Vi har hört flera vittnesmål om detta här i dag. Även om det skedde en minskning 2009 med 14 procent jämfört med 2008 ökade antalet barn som berördes av vräkning med 2 procent till 632 barn. Jag har hört minister Maria Larsson uttrycka det som många av oss känner: Man blir ledsen och bedrövad över att detta händer i Sverige i dag. I maj 2010 inrättades en arbetsgrupp knuten till Socialdepartementet med uppgift att se på orsakerna till att barn fortfarande berörs av vräkning. Resultatet kom för några veckor sedan, och Socialdepartementet drar nu slutsatser för att finna lösningar.
Barn som har bevittnat våld i hemmet ses sedan 2006 enligt lagens mening som offer, och socialtjänsten ska agera därefter. Varje utsatt barn och varje utsatt kvinna är i en unik och mycket sårbar situation som är svår att förstå om man inte har egen erfarenhet. Det viktigaste arbetet, förutom ren lagstiftning, för att förhindra detta våld är att alla - föräldrar, lärare, sjukvårdspersonal och alla vi vanliga medborgare - reagerar och agerar när vi ser och hör att barn, kvinnor eller för den delen män utsätts för våld.
I socialtjänstlagens 5 kap. 1 § står det att socialnämnden i kommunen ska "sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det stöd som de behöver". Vi ser också hur barns och ungas ställning stärks genom förändringar under 2008. Bland annat kan ett HVB-hem stängas vid allvarliga missförhållanden. Barnskyddsutredningen, som kom 2009, stärker barnens rättigheter ytterligare.
En ny lag är föreslagen med syfte att föra samman socialtjänstlagen och LVU, lagen om vård av unga, till LBU, lagen om stöd och skydd för barn och unga. Här får familjehemmen bättre stöd genom utbildning, och varje barn ska få en egen socialsekreterare som ska besöka barnet minst fyra gånger per år. Det är bara några exempel av ca 40 nya förslag.
Det är lätt att glömma föräldrarnas roll och ansvar. Många föräldrar klarar av olika skäl inte av att ta hand om sina barn. Därför är också regeringens strategi från 2009 för ett utvecklat föräldrastöd viktig. Enligt Statens folkhälsoinstitut finns det studier som visar att deltagandet i föräldragrupper kan förebygga psykisk ohälsa hos barn och hjälpa föräldrar att förstå betydelsen av en klar kommunikation. Uppemot 50 procent av föräldrarna är intresserade av att delta i en föräldragrupp.
Vi ska inte heller glömma att det görs storverk varje dag runt om i vårt land av många människor som är involverade i barns fostran, stöd och utveckling. Det gäller framför allt föräldrar men också många, många andra.
Herr talman! Som medmänniska och kristdemokrat kommer jag här i Sveriges riksdag att kämpa för människor i utsatta situationer. Hela mitt politiska engagemang startade bland de hemlösa, missbrukarna och personer med psykiatrisk problematik i Göteborg. Här fanns även många utsatta barn. Jag såg att det gick att förändra människors situation, och därför tror jag att det går att förändra vårt samhälle till det bättre.
Låt mig avsluta med följande rader ur visan om Elsa Lund.
Medborgare som går här nere och klagar och inte har tid, var rädd om den frihet du äger låt ingen få stjäla ditt liv.
(Applåder)