Fru talman! Tyvärr har jag nog tagit till något för
lite tid med tanke på att jag också måste replikera lite
grann. Men jag skall försöka att koncentrera mig.
Rent allmänt, fru talman, kan påpekas att överallt
där en krigssituation råder förtrampas mänskliga
rättigheter. Även om mellanstatliga konflikter numera
utgör en mycket liten procent av pågående konflikter,
ger de interna konflikterna anledning till stor oro, inte
minst därför att de för med sig mycket grymhet mot
civilbefolkningen som kommer i kläm mellan olika
intressen. På många håll i världen utsätts människor
för våld, tortyr, övergrepp, död och förintelse och
förvägras allt det som har med mänsklig värdighet
och respekt för mänskliga rättigheter att göra.
Jag behöver bara nämna Sierra Leone där t.ex.
barn kidnappas och dödas på det mest grymma sätt.
Där är situationen för de mänskliga rättigheterna en
av de värsta man kan tänka sig just nu.
Jag vill också gärna nämna Kongo-Brazzaville
som jag tog upp i den utrikespolitiska debatten. Se-
nast i går fick jag på min dator uppgiften att man tror
att det är 200 000-300 000 människor som nu är
internflyktingar eller befinner sig strax utanför
Kongo-Brazzavilles område. De befinner sig i en
katastrofal situation rent humanitärt sett. 10-15 barn
bland dessa flyktingar dör varje dag. Så nog är det
frågan om ett förtryck av en av de mest grundläggan-
de rättigheterna, nämligen rätten till liv, som vi ser i
spåren av dessa inre konflikter.
Jag skulle kunna tala om Stora Sjöområdet, An-
gola, Sudan, Somalia, Uganda osv. Ni känner väl till
alla dessa länder i Afrika. Jag skulle kunna gå vidare
till andra världsdelar där vi på samma sätt ser att i de
väpnade konflikternas spår sker övertramp av mänsk-
liga rättigheter som är svårt att jämföra med något
annat.
Därför kan vi inte slå oss till ro förrän vi blivit
bättre rustade att på ett tidigt stadium göra allt som
står i vår makt för att förhindra att konflikter övergår i
våld. Vi måste med sorg erkänna att världssamfundet
alltför ofta misslyckas med detta, men vi får inte ge
upp våra ansträngningar. Om världen handlade med
större konsekvens och utan att snegla på eventuella
egenintressen, skulle vi förhoppningsvis kunna vara
något mer framgångsrika än vad vi är i dag.
Världssamfundet och även Sverige behöver ge
uttryck för en konsekventare hållning i sin kamp för
de mänskliga rättigheterna. Ibland framkommer inget
som tyder på någon allvarligare kritik, inte ens i um-
gänget med stater som på ett mycket allvarligt sätt
kränker de mänskliga rättigheterna. Sveriges budskap
måste i dessa sammanhang vara otvetydigt och får
under inga omständigheter ge anledning till miss-
förstånd. Det är också viktigt att kritiken inte bara
sker i slutna rum utan också inför öppen ridå.
Den svenska regeringen kommer i nästa vecka att
ta emot Kinas utrikesminister. Vad kommer den
svenska regeringen att ha att säga till den kinesiska
regeringens representant vid detta tillfälle? Vi för-
väntar oss ett kraftigt fördömande från den svenska
regeringen av de ständiga övergreppen mot mänskliga
rättigheter. Vi förväntar oss att det sker så att det
hörs. Skall vi kunna umgås, och det tycker vi att vi
skall, måste det ske på ett öppet och ärligt sätt. Det
finns inte plats för något hyckleri när det gäller ett
land där alla mänskliga rättigheter är satta på undan-
tag.
Vi hör ständigt rapporter om dissidenter som
fängslas, om att inget parti utom det kommunistiska
kan verka i landet, om att människor förhindras att
fritt uttrycka sina åsikter både i tal och skrift, om att
dödsstraff utdöms även för små förseelser. Fortfaran-
de utsätts fler människor för dödsstraff i Kina än i alla
övriga länder tillsammans.
Jag vill inom parentes säga att USA skulle ha en
betydligt starkare ställning i sitt hävdande av mänsk-
liga rättigheter i Kina om man avskaffade sitt döds-
straff.
Enligt Amnesty finns det fortfarande mer än 3 000
fångar efter händelsen på Himmelska fridens torg för
tio år sedan. För ett drygt år sedan fängslades 1 000
pastorer för längre eller kortare tid. Religionsförföl-
jelsen drabbar förutom kristna också muslimer i vissa
provinser. Buddisternas öde i Tibet möts mer och mer
av världens tystnad. Det pågår en hård omskolning i
munk- och nunnekloster. Det enda sättet att fritt få
utöva sin religion i detta ockuperade land tycks vara
att ta till flykten.
Allt detta är fullständigt oacceptabelt, och det
måste Kina få höra av alla som menar sig stå för
mänskliga rättigheter. Vad kommer regeringens reak-
tion att bli vid den kinesiske utrikesministerns besök?
Jag är ledsen att jag inte kan få svar på den frågan i
dag. Men det får vi förhoppningsvis via pressen.
I ljuset av att Kina, som saknar demokratisk legi-
timitet, har fritt tillträde till olika internationella fo-
rum och till det officiella umgänget med olika länder,
ter det sig mer och mer absurt att Taiwan inte har
kunnat inta någon plats i den internationella folkge-
menskapen. Om Taiwan önskar söka medlemskap i
något av FN:s underorgan eller i t.ex. WHO, borde
demokratiska stater vara beredda att verka för detta.
Detta gäller även Sverige. En god början vore obser-
vatörskap i några underorgan. Enligt praxis har t.ex.
PLO och ANC haft observatörsstatus i FN. Varför
inte Taiwan?
Det fanns vissa förväntningar på en friare utveck-
ling i Kuba efter påvens besök, men dessa har tyvärr
kommit på skam. Hundratals politiska fångar sitter
fängslade, och dissidenter trakasseras och förföljs på
olika sätt. En ny lag har antagits som kommer att
innebära långa fängelsestraff, och i vissa fall även
dödsstraff, för politiska dissidenter. Fyra ledande och
mycket välkända dissidenter har efter 19 månaders
häktning ställts inför rätta för att ha försökt omstörta
den socialistiska staten, trots att de bara på fredlig
politisk väg har försökt propagera för sina politiska
åsikter. Trots vädjanden från Vatikanen, EU, Kanada
och USA, Amnesty och andra människorättsorgani-
sationer har de inte släppts.
Den enda politiska åsikt som tolereras på Kuba
tycks fortfarande vara den kommunistiska. Den
svenska regeringen har tyvärr talat mycket tyst om
övergreppen mot de mänskliga rättigheterna på Kuba
under årens lopp. Ett ökat tryck behövs uppenbarli-
gen. Skall det bli en ändring på den punkten?
Colombia har nämnts här tidigare. Jag kan inte
förbigå alla dessa människor som under de senaste tio
åren har fallit offer för politiska mord. Det talas om
30 000. Det talas om över 3 000 som har försvunnit
och vars öde man inte vet. Även om man försöker att
komma till vissa lösningar, är situationen fortfarande
oacceptabel. Det är viktigt att Sverige i alla interna-
tionella forum fortsätter att verka för att de paramili-
tära grupperna upplöses och att straffriheten för dessa
brott mot mänskliga rättigheter upphör.
Vi noterar att utskottet åtminstone tycker att rege-
ringen skall överväga att ta upp frågan om en särskild
landrapportör för Colombia, och det verkar inte vara
ur vägen.
Kristdemokraterna anser fortfarande, fru talman,
att läget för de mänskliga rättigheterna i Iran är
mycket oroväckande. Även om kvinnorna tycks vinna
ökade politiska framgångar under Khatamis regim,
innebär det ingen allmän och konkret förbättring av
grundläggande mänskliga rättigheter. Antalet avrätt-
ningar har ökat, och Iran är fortsättningsvis en mycket
osäker plats för politiskt oppositionella, religiöst
oliktänkande och kvinnor som flytt efter att ha ankla-
gats för äktenskapsbrott.
Trots omfattande internationell och även svensk
dokumentation om att både ursprungligen kristna och
konvertiter förföljs, fängslas och torteras, trots att det
också finns dokumentation om att kvinnor som påstås
ha begått äktenskapsbrott - i många fall är det inte
sant - far mycket illa och i många fall mördas, finns
det kvinnor här i Sverige som väntar på avvisningsbe-
slut eller som har blivit avvisade, trots att de befinner
sig i denna situation. Vi menar att det är ohållbart.
Amnesty International framhåller att när det inte i
vanlig iransk lag finns regler för vad man skall göra
med någon som t.ex. har bytt religion tar man till
Sharia-lagen. Enligt den kan konvertiter och kvinnor
som påstås eller har begått äktenskapsbrott dömas till
döden. Det här sker naturligtvis inte i alla fall. Men
risken är stor och man riskerar sitt liv. Det som är
verkligt svårt i det här sammanhanget är, och det
påpekar också Amnesty International, att även om
inte straffet verkställs så saknar dessa personer lagens
skydd. Vem som helst kan döda en som har avfallit
från islam utan någon som helst rättspåföljd. Om
detta inte gör att man behöver skydd vet jag inte vad
det är. Sedan må man låta bli att betrakta de här män-
niskorna som en grupp. Men i varje enskilt fall borde
man ta hänsyn till en sådan här omständighet.
Enligt Iranian Christian International har drygt 40
personer som avvisats - de flesta från Nederländerna,
men några av just dessa personer från Sverige - trots
omfattande efterforskningar och kontakter inne i Iran,
inte kunnat lokaliseras. Därför anser vi att Sverige tar
på sig ett stort ansvar genom att avvisa personer som
har den här indikationen på att de riskerar sina liv. Vi
menar att man enligt svensk lag egentligen inte får
genomföra en avvisning i sådana fall. En person får
inte återsändas till ett land där han riskerar sitt liv.
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättighe-
terna stadgar att varje människa har rätt till livet.