Fru talman! Jag vill instämma i Eva Zetterbergs
anförande samt yrka bifall till reservation nr 2 vid
mom. 13.
Fru talman! Flera länder i Främre Orienten och
Mellanöstern har under senare tid varit på tapeten när
det gällt mänskliga rättigheter. Det ena landet är Tur-
kiet och det andra Iran. I Iran har brotten mot de
mänskliga rättigheterna pågått i stor omfattning och
med praktiskt taget oförminskad styrka i närmare två
decennier. Det handlar om tiotusentals människoliv
som offrats. Man har dödat och mördat människor
därför att de ansetts ha fel politisk inställning eller fel
religion eller därför att de förbrutit sig mot de orimli-
ga lagar som den fundamentalistiska regimen stiftat.
Det är lagar som inneburit kränkningar av människors
integritet och självaktning och tvingat dem att klä sig
eller se ut på ett bestämt sätt. Man har på lösa grunder
anklagat och avrättat kvinnor för äktenskapsbrott.
Kvinnor och män har inte haft, och har fortfarande
inte, lika rättigheter inför lagen. I fängelserna hör
tortyr, fysisk som psykisk, till ordningen för dagen.
Barnen har fått medfölja kvinnorna i fängelserna och
där tvingats växa upp i en vidrig och skräckfylld
miljö. Listan över MR-brott begångna av den iranska
regimen är omfattande.
Efter valet av president Khatami för två år sedan
kunde en viss lättnad i förtrycket märkas. De religiösa
restriktionerna när det gäller klädsel, utseende och
uppträdande blev inte lika stränga. Livet verkade bli
något lättare. Men i november och december förra
året inledde regimen en ny mordvåg, som dock vålla-
de så starkt internationellt uppseende att man uppen-
barligen var tvungen att avbryta den. Regimen tving-
ades t.o.m. att efterforska dem som mördat Moham-
mad Mokhtari, Majid Sharif, Mohammad Pouyandeh
och Darioush Foruhar och hans hustru. Man har
t.o.m. talat om att det var tjänstemän inom informa-
tionsdepartementet, dvs. en del av säkerhetstjänsten,
som begått morden.
Fru talman! Jag vill poängtera en sak när vi de-
batterar Iran. Jag talar hela tiden om regimen i Iran
och inte om regeringen. Det kan synas vara samma
sak, men så är inte fallet i Iran. I Iran är den andliga
makten med ayatolla Khamenei i spetsen tongivande
och den verkligt maktägande. Det är Khamenei som
har makten över militär och polis. Regeringen och
presidenten blir därmed i praktiken underordnad eller
i bästa fall jämställd med det andliga styret. Det är
under sådana omständigheter svårt att få en klar bild
av vad regeringen egentligen vill - bilden av dess
politik blir otydlig. I dag är det i första hand regimen
- det tongivande andliga styret - som vi riktar vår
kritik mot.
Vänsterpartiet har tillsammans med företrädare
för flera andra svenska partier krävt att en oberoende
internationell kommission skall ha rätt att besöka och
på plats undersöka förhållandena i Iran när det gäller
mänskliga rättigheter. Några av oss riksdagsmän har
också välkomnat organiserandet av en tribunal i Haag
mot den iranska regimens - jag vill här poängtera att
det gäller regimen - brott mot mänskliga rättigheter,
understödd av såväl iranska borgerliga grupper som
vänsterorganisationer i exil.
Med anledning av detta ställningstagande har vi
ledamöter av riksdagen tillställts ett brev från Is-
lamska republiken Irans ambassad, där man miss-
tänkliggör och anklagar denna tribunal för att vara ett
hot mot president Khatamis popularitet.
President Khatami utpekas inte på något särskilt
vis av de organisationer som står bakom tribunalen.
En människas popularitet kan knappast vara ett giltigt
argument för att han eller hon skall undslippa rättslig
granskning om sådan är påkallad.
Vi i Vänsterpartiet beskylls för att vårt ställnings-
tagande skulle vara följden av infiltration av en med-
lem i vårt parti med iransk bakgrund. Jag vill på det
bestämdaste tillbakavisa att våra ställningstaganden
skulle grunda sig bara på medlemmars uppgifter. Jag
kan försäkra att våra ställningstaganden inte grundar
sig på uppgifter från ett enda håll. Våra källor är
många. Vi diskuterar noga olika aspekter av en och
samma fråga innan vi tar ställning.
Fru talman! Självfallet har fallet Abdullah Öcalan
gjort att MR-situationen i Turkiet aktualiserats. Jag
hade inte tänkt att uppehålla mig särskilt vid fallet
Öcalan utan snarare vid vad fallet Öcalan är uttryck
för och vilka missförhållanden som blottläggs genom
denna speciella händelse.
Det som gjort Öcalan och PKK möjligt är de för-
hållanden som växte fram efter att det ottomanska
riket föll samman och det moderna Turkiet tog form.
Det har under hela 1900-talet funnits en stark turkisk
nationalism, för att inte säga chauvinism, som tagit
sig blodiga och våldsamma uttryck som riktat sig mot
andra folkgrupper i landet. Det är folkmord mot en
och en halv miljon armenier. Det är folkmord mot
hundratusentals assyrier och syrianer. Det är folk-
mord som begåtts av turkiska staten mot kurderna.
Även om ambitionen varit att skapa en modern stat
har metoderna knappast varit moderna.
Den största folkgrupp som under flera decennier
under efterkrigstiden lidit av detta nationalistiska
förtryck har varit kurderna. Brotten mot de mänskliga
rättigheterna har inte bara drabbat dem utan samtliga
folkgrupper. Jag upprepar dem. Det är kurderna,
armenierna, assyrierna, syrianer, yazidier och andra
folkgrupper. Även politiskt oppositionella turkar har
drabbats av detta.
Någon har sagt att tortyren, som i stor utsträck-
ning tillämpas i fängelser och på polisstationer, är en
av Turkiets största folksjukdomar. Den drabbar inte
bara den som direkt utsätts för den. Den drabbar ock-
så hustru, barn, familj och släktingar. Den skapar
psykiska trauman som påverkar hela samhället.
Förtrycket av kurderna i olika länder i Mellanös-
tern har drivit dem in i en desperat situation, som
också drivit dem till att tillgripa desperata eller om
man så vill terroristiska metoder i kampen för sitt
människovärde och i kampen för respekt för sin na-
tionella och kulturella särart. Samtidigt har kurderna i
alla de länder där de levt utnyttjats som brickor i
spelet mellan olika stater. Detta är en del av den kur-
diska tragedin.
I dag är situationen i Turkiet mycket tillspetsad.
Den politiska situationen är mycket mer överhettad
än tidigare. Kammen på de turkiska nationalisterna
har vuxit ytterligare. Den kurdiska folkgruppen kän-
ner sig än mer kränkt och förtvivlad. Det måste vara
Europas och världssamfundets uppgift att kraftfullt
mana till besinning.
PKK har i sin kamp gjort bruk av terroristiska
metoder. Den turkiska staten har begått brott mot
kurderna som strider mot de mänskliga rättigheterna.
Nu när Öcalan, efter kidnappningen som strider mot
internationell rätt, skall ställas inför rätta måste det
ske på ett juridiskt korrekt sätt. Det kan knappast ske
i dagens Turkiet. Skulle en rättsprocess gå korrekt till
skulle såväl den turkiska staten som Öcalan sitta på
de anklagades bänk. Nu blir det en process där doma-
ren är jävig.
Den turkiska staten varken ser eller hör det som
hela världen talar om. Sverige och EU måste utöva
hårdare påtryckningar mot Turkiet så att det tvingas
till reformer och förhandlingar.