Fru talman! Ibland önskar man att man kunde låta
bli att lägga sig i vissa frågor. Men när saker och ting
händer kan man ändå inte förneka sin bakgrund, så
man måste ta tag i frågan.
När PKK-ledaren Abdullah Öcalan greps för någ-
ra veckor sedan hörde jag den turkiske premiärmi-
nistern Bulent Ecevit på satellit-TV säga att den enda
anledningen till att PKK drar till sig ungdomar är att
sydöstra Turkiet är ekonomiskt eftersatt. Arbetslös-
heten har alltså skapat PKK.
Om man som Ecevit förnekar att det finns kurder
och att vi alltså inte kan förtryckas i Turkiet på grund
av vår etnicitet blir det kanske den mest rimliga för-
klaringen. Det absurda i den förklaringen är att den
turkiska staten i stället för investeringsprogram skick-
ar militären till regionen för att utpressa, arrestera
eller döda människor för lösa anklagelser om samröre
med PKK. I stället för ett kunskapslyft används sko-
lorna till indoktrinering av lågstadiebarn. De barn
som bara pratar kurdiska misshandlas tills de lär sig
turkiska.
Fru talman! I sitt elektroniska veckobrev den
22 februari skriver Carl Bildt: "Bilden av ett Turkiet
som förtrycker alla kurder är en felaktig bild. I mångt
och mycket är de väl integrerade i det turkiska sam-
hället. Många framstående män och kvinnor i Turkiet
av i dag är kurder."
Detta är inte sant. Det är bara de kurder som för-
nekar sin kurdiska identitet som kan lyckas i Turkiet
och de är en försvinnande liten del av de kurder som
finns i Turkiet. Det är sorgligt att en person som Carl
Bildt tar den turkiska regimens ord för gott. Men hela
hans veckobrev visar tydligt hur okunnig han är om
kurdernas situation. Om jag tolkar Bildt rätt är det
enbart terrorister som förföljs i Turkiet. Därmed an-
klagar han mig, min familj och alla våra vänner för
att vara terrorister. Vårt krav att få tala, läsa och skri-
va på kurdiska var enligt turkisk lag ett brott. Vi ville
helt enkelt inte förneka vår kurdiska identitet. Detta
brott har tvingat oss att leva i exil. Carl Bildts
veckobrev är en skymf som kan uppfattas av oss som
lyckats fly från vårt land och mot de tusentals männi-
skor som har offrat sitt liv för sin kultur och sitt språk
och därför inte kan uppfatta den.
PKK är det enda parti som i dag för ett gerillakrig
i den turkiska delen av Kurdistan. Men den turkiska
staten visar tydligt att det inte enbart är terrorhand-
lingar som bekämpas. Partier som i sina program
endast nämner kurdproblemet anklagas för separa-
tism. Den 26 februari förbjöds Demokratiska
Masspartiet, DKP, i Turkiet. I partiprogrammet finns
krav på att Turkiet skall acceptera kurderna samt att
kurderna skall tillerkännas sina mänskliga, demokra-
tiska och kulturella rättigheter. Partiet vill att kurder-
na skall kunna leva i landet utan att behöva förneka
sin kurdiska identitet. De är emot politiskt våld och
vill lösa den kurdiska frågan på politisk väg.
Genom att förbjuda DKP och dess ordförande Se-
rafettin Elci att verka politiskt visar Turkiet att landet
inte på några villkor accepterar den 15 miljoner stora
kurdiska befolkningen i landet som en nationell mi-
noritet.
Carl Bildt ser i sitt elektroniska veckobrev ett
samband mellan PKK:s väpnade kamp och Turkiets
problem med de mänskliga rättigheterna. Jag förmo-
dar att han har svårare att förklara hur fredliga partier
som vill verka inom Turkiets s.k. demokrati kan för-
bjudas. Jag hoppas verkligen att han tar upp frågan
med sina vänner i Turkiet.
Men, fru talman, det är inte bara kurder som för-
trycks och utsätts för en hårdhänt assimileringspoli-
tik. Även assyrier och armenier drabbas av den tur-
kiska statens förtryck. Trots folkmordet mot assyrier
och armenier, och trots att de flesta assyrier och ar-
menier har tvingats fly utomlands, utsätter man dem
som är kvar för diskriminering och hot.
Fru talman! Turkiet har aldrig fungerat demokra-
tiskt, trots ett folkvalt parlament. Varje regering får
sina direktiv från det nationella säkerhetsrådet, dvs.
generalernas råd. På kort tid har regeringsmakten vid
tre tillfällen övertagits av militären och sedan över-
lämnats till civilt styre när militären känt att den kun-
nat kontrollera den politiska makten. Som den mäkti-
gaste gruppen i landet har militären alltid satt sig över
de mänskliga rättigheterna. För Turkiets medborgare
finns ingen yttrandefrihet.
Den turkiska staten är ökänd när det gäller tortyr
och misshandel i fängelserna. Det som sker i turkiska
fängelser i dag kan jämföras med det gamla Sydafri-
kas sätt att behandla sina oliktänkande.
Turkiet har en tradition som innebär att man helt
enkelt anser det vara ett brott att föreslå förändringar i
statens uppbyggnad. Man inser inte att yttrandefrihet
är en förutsättning för demokrati. Vad blir kvar för
medborgarna att besluta om ifall man inte får diskute-
ra vilka rättigheter som skall finnas eller hur staten
skall vara uppbyggd?
Regering efter regering har antingen förnekat
kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller också
förklarat att de är en oundviklig följd av insatserna
för att försvara den nationella säkerheten.
Eftersom Turkiet önskar upptas som medlem i EU
har den europeiska unionen fått en unik möjlighet att
bidra till att mänskliga rättigheter respekteras och att
den kurdiska frågan får en lösning. I sina relationer
med Turkiet har EU-länderna hittills intagit en myck-
et försiktig hållning, av rädsla för att Turkiet skall
vända sig från västländerna mot den muslimskt fun-
damentalistiska världen. Detta hot saknar emellertid
verklighetsförankring, eftersom den egentliga makten
i Turkiet finns hos militären som förvaltar arvet av
den sekulariserade stat som Kemal Atatürk bildade. I
det arvet ingår dock också ett totalt förnekande av att
det i Turkiet skulle finnas några andra folk än det
turkiska.
Därför är det nödvändigt att Sverige via EU verk-
ligen utnyttjar sin möjlighet till påtryckningar och i
varje förhandling med Turkiet om ett närmande till
Europa bestämt kräver att kurdernas kulturella och
demokratiska rättigheter erkänns, och därmed också
armeniers och assyriers. Det innebär att de ges möj-
lighet att leva som fullvärdiga medborgare i Turkiet
utan att förnekas sin kurdiska, assyriska eller arme-
niska identitet.