Fru talman! Det betänkande som vi nu debatterar
och skall besluta om i kammaren baserar sig på ett
antal motioner som rör mänskliga rättigheter och
svensk utrikespolitik.
Antalet motioner både i dagens betänkande och i
tidigare betänkanden visar på ett starkt engagemang
från riksdagens ledamöter för freden, för demokratin
och för mänskliga rättigheter.
Liksom i förra årets motsvarande debatt kan kon-
stateras att samsynen är stor i utskottet, vilket flera
andra talare tidigare också har nämnt. Vi har be-
handlat ett hundratal yrkanden. Dessa har endast lett
till sju reservationer.
Jag kommer i mitt anförande att beröra den senare
delen av betänkandet som handlar om de olika län-
derna. Min partikamrat Birgitta Ahlqvist kommer att
svara för den första delen.
Sveriges tillfälliga medlemskap i FN:s säkerhets-
råd är nu till ända. Säkerhetsrådet har till uppgift att
upprätthålla internationell fred och säkerhet. Skyddet
av de mänskliga rättigheterna ingår inte direkt i denna
uppgift men diskuteras allt oftare i rådet.
Sverige har under sina medlemsår 1997-1998
verkat för att de mänskliga rättigheterna skall ses som
en integrerad del av fredsarbetet. Alla medlemsstater
har beklagligt nog inte samma strävan.
Våra två år i säkerhetsrådet inleddes med en av de
värsta flyktingströmmarna i modern tid när hundratu-
sentals människor flydde undan oroligheterna i östra
Zaire. Striderna i området har visserligen avstannat,
men läget är fortfarande oroligt.
Bombningarna i Irak som utfördes av Storbritan-
nien och USA, utan att frågan först hade diskuterats i
säkerhetsrådet, blev en dyster avslutning på Sveriges
två år i säkerhetsrådet.
Sverige har under sitt medlemskap fått fungera
som medlare mellan olika intressen, å ena sidan har
det gällt att undvika veton från Kina och Ryssland, å
andra sidan att försöka motverka hoten om ensidiga
ingripanden från västmakterna.
Under dessa händelserika år har Sverige spelat en
viktig roll.
Resolutionen som fördömde Indiens och Pakistans
kärnvapenprovsprängningar och försvaret av FN:s
ställning och auktoritet i Irakfrågan, men också kam-
pen för den humanitära rätten, är några exempel på
svenska insatser.
Sverige fortsätter att förespråka en tydligare hu-
manitär inriktning av FN:s insatser även i fredsbeva-
rande insatser.
Fru talman! Den grundläggande principen för
mänskliga rättigheter är att de är universella och gäl-
ler alla människor. FN:s generalsekreterare Kofi
Annan beskriver i ett tal den globala dimensionen på
följande sätt:
Mänskliga rättigheter är afrikanska rättigheter. De
är också asiatiska rättigheter. De är europeiska rättig-
heter, och de är amerikanska rättigheter. De tillhör
ingen regering. De är inte begränsade till någon kon-
tinent. De är grundläggande för mänskligheten själv.
Av detta följer att det också är legitimt att lägga
sig i och att man kan och skall lägga sig i andra sta-
ters respekt för de mänskliga rättigheterna.
För att det skall vara möjligt att följa efterlevna-
den av de olika konventionerna om mänskliga rättig-
heter, som världens länder frivilligt anslutit sig till, är
det nödvändigt att vissa länder förändrar sin inställ-
ning, nämligen att utomstående skall avhålla sig från
att blanda sig i och att mänskliga rättigheter är varje
lands interna angelägenhet.
Denna inställning döljer inte sällan övervåld och
förföljelser inom landets gränser. Mänskliga rättig-
heter skall inte göra halt vid statsgränserna. Länder
skall lägga sig i andra staters efterlevnad.
Efter vad utskottet erfarit finns denna fråga med
på dagordningen på MR-kommissionens möte i Ge-
nève nu i vår.
Förbrytelser mot mänskliga rättigheter är en tidig
varningssignal för kommande konflikter. Genom
lämpliga FN-insatser skulle många inbördeskrig kun-
na stoppas redan i sin linda.
Fru talman! I år är det tio år sedan barnkonventio-
nen antogs. Vi har talat om barnkonventionen en lång
stund här. Jag skall i alla fall nämna lite om den.
Det är glädjande att 191 av världens stater har an-
slutit sig till konventionen. Endast USA och Sudan
har valt att stå utanför.
Sverige är ett föregångsland när det gäller mänsk-
liga rättigheter och var en av initiativtagarna när
barnkonventionen kom till 1989. Vårt land har därför
ett särskilt ansvar att självt leva upp till intentionerna
i konventionen.
Som en konsekvens av vårt konventionstillträde
har en del ändringar i den svenska lagstiftningen
redan gjorts, men mycket arbete återstår för att barn-
perspektivet skall få genomslagskraft i alla beslutande
församlingar och i lokalsamhället.
Barnets rättigheter ligger till grund för en översyn
av barnfrågor som regeringen påbörjade hösten 1998.
Arbetet skall pågå i tre år, och målet är att barnets
bästa skall genomsyra Sveriges internationella ut-
vecklingssamarbete.
För att komma åt bakomliggande orsaker till att
barn är särskilt utsatta skall Sverige verka för att det
utvecklas strategier på sex olika områden. Det hand-
lar om barnarbete, sexuell exploatering av barn, barn
med funktionshinder, barn i väpnade konflikter och
humanitära katastrofer, barn på institutioner samt
barn och hiv och aids.
Fru talman! Situationen beträffande de mänskliga
rättigheterna i Kina ger fortfarande anledning till djup
oro. Behandlingen av oliktänkande är allvarliga
kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Det är heller inte acceptabelt att Kina använder
militär maktdemonstration mot Taiwan. Taiwans
framtida status är en fråga som måste lösas på ett
demokratiskt och fredligt sätt.
På senare tid har vissa framsteg uppnåtts i dialo-
gen med Kina om mänskliga rättigheter. Två FN-
konventioner har undertecknats. Kina har också tagit
emot besök av EU:s trojka och av högkommissarien
för mänskliga rättigheter. Detta döljer inte att MR-
situationen i Kina uppvisar stora brister.
Sverige har i några år gett ett litet stöd för att för-
bättra de mänskliga rättigheterna. Biståndet kommer
att diskuteras när Kinas utrikesminister besöker Sve-
rige nu i mars.
Så till reservationerna i betänkandet.
I reservation 3 anförs att Iran är en riskfylld plats
för politiskt oppositionella och religiöst oliktänkande,
varför utvisning av människor som flytt från Iran av
religiösa eller politiska skäl måste upphöra.
Jag delar reservanternas oro vad gäller MR-
situationen i Iran. I en interpellationsdebatt den
28 januari beskriver vår utrikesminister Anna Lindh
hur Sverige på olika sätt protesterat mot de förföljel-
ser, trakasserier och mord på oliktänkande som sker i
Iran. EU har under flera år varit initiativtagare till en
resolution om MR-läget i Iran i FN:s kommission för
de mänskliga rättigheterna.
Den som flyr till Sverige och som har en välgrun-
dad rädsla för förföljelse på grund av religion, poli-
tisk åsikt, kön osv. skall få en fristad i vårt land. Varje
ansökan om asyl i Sverige prövas enligt vår asyllag-
stiftning. Att med automatik ge asyl till grupper av
människor är inte förenligt med lagstiftningen.
I två reservationer som handlar om Taiwan talas
om att Sverige bör verka för Taiwans självständighet
och medverkan i FN:s olika underorgan.
Utskottets liksom regeringens och FN:s majoritet
och en övervägande majoritet av världens länder
erkänner ett-Kina-politiken.
Den taiwanesiska ledningen har inte heller efter-
frågat ett stöd för självständighet.
Frågan om Taiwans medlemskap i FN tänker jag
kommentera lite utförligare.
Först lite bakgrund. Den kinesiska regering som
bekämpade Japan under andra världskriget deltog i de
allierades överläggningar om en ny världsorganisa-
tion. Kina blev en av de ursprungliga medlemmarna i
FN och fick en permanent plats i säkerhetsrådet. Kina
styrdes vid den tiden av den politiska rörelsen
Guomindang vars ledare var Chiang Kai-shek.
År 1949 fullbordade den kommunistiska rörelsen
under ledning av Mao Zedong erövringen av det
kinesiska fastlandet.
Guomindangregimen flydde till ön Taiwan. Den
hävdade att den fortfarande var den lagliga regering-
en för republiken Kina som även omfattade fastlan-
det.
I Beijing satt regeringen för Folkrepubliken Kina
som även den gjorde anspråk på hela landet, inklusive
Taiwan.
I FN:s generalförsamling krävde Sovjetunionen
med stöd av ett fåtal länder att Beijingregeringen
skulle ersätta Taiwanregeringen. USA motsatte sig
detta och hade flertalet stater med sig under drygt 20
år. Men 1971 beslöt generalförsamlingen att Kinas
plats i FN tillhörde Folkrepubliken Kina. Därmed
försvann representanterna för Republiken Kina, dvs.
Taiwan, ur FN.
I en del andra sammanhang behandlas Kina och
Taiwan som två skilda länder. Men FN kan inte göra
det så länge båda regeringarna hävdar att det endast
finns ett Kina och att Taiwan ingår i det.
Ett av FN:s underorgan, Ecosoc, som också om-
nämns i reservationen, har 54 medlemsländer. Ecosoc
har att samordna de olika fackorganen som t.ex. ILO,
WHO och WTO. FN-stadgans artikel nr 71 är grun-
den för förbindelserna mellan FN och icke-statliga
organisationer, s.k. NGO. I artikeln anförs att Ecosoc
kan söka samråd med enskilda organisationer. Under
årens lopp har alltfler organisationer sökt och fått
rådgivande status hos Ecosoc.
Taiwan är inte en folkrörelse och kan inte heller
som geografiskt territorium ansöka om medlemskap i
Ecosoc. Däremot kan enskilda organisationer på
Taiwan söka och få rådgivande status hos Ecosoc.
Fru talman! Sverige ser positivt på den demokra-
tiska utvecklingen på Taiwan. Detta har utvecklats i
tidigare debatter och i ett flertal betänkanden. Det
förekommer också breda kontakter och ett flitigt
handelsutbyte mellan vårt land och Taiwan.
Slutligen återstår ytterligare några reservationer
som syftar till ett gradvis de facto-erkännande av
Taiwan. De handlar om skattebefrielse, utökad repre-
sentation m.m. Jag anser att de inte hör hemma i
dagens debatt och tänker därför inte gå närmare in på
dem.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan och avslag på samtliga reserva-
tioner.