Fru talman! Vi är alla överens om behovet av att
intressera våra barn och ungdomar för naturvetenskap
och teknik.
Vi kan titta på hur vi har lyckats. När det gäller
vägen för att man riktigt ska nå fram tror jag fortfa-
rande att det handlar om hur man blir bemött och om
hur man får svar på sina frågor.
Jag hade förmånen att i förra veckan få besöka
Umeå universitet. Där fick jag redovisat ett sätt som
man arbetar på inom det s.k. NOT-projektet. Forskare
inom kemiinstitutionen arbetar med de blivande för-
skollärarna på förskollärarutbildningen ute i försko-
lan. Där har man alltså ett starkt samarbete på forsk-
ningsnivå med förskolan. Man utgår från barns vanli-
ga frågor. Ett par exempel var: Varför är vattnet vitt i
ett glas och blått i en sjö, och vart tar snoret vägen när
det inte finns i näsan? Barn har frågor som man ska ta
på djupt allvar, vilket dessa forskare också gör. Via
olika sätt ska man kunna visa barn vidare.
Det finns ett annat projekt som pågår som heter
Naturvetenskap och teknik för alla. Kungliga Veten-
skapsakademien och Ingenjörsvetenskapsakademien
arbetar där också med barn i lägre åldrar. Barn är
nyfikna. När de ställer de här frågorna ler vi lite, men
vi ska ta dem på allvar. Och vi måste då också svara
oerhört kunskapsinriktat och professionellt, se att de
verkligen kan och tro på att de har förmågan att ta
emot den här kunskapen.
När det gäller kompetensutveckling vill jag ändå
säga att det är 71 miljoner kronor som har utgått
1999-2001 med inriktning på just lärare som arbetar
med naturvetenskap, teknik och miljö. Men det här är
inte riktat isolerat mot de här lärarna. Ett projekt som
nu kommer i gång handlar om teknik och musik i
samverkan. Yvonne Andersson var inne på att vi
skulle använda de estetiska ämnena när vi också pra-
tar om naturvetenskaplig utveckling och att se de här
kombinationerna. Vi har ju sedan tidigare de här
kurserna med slöjd i olika former och samverkan. De
finns även i dag, och det är många lärare som har gått
igenom dem, men vi är inte nöjda med resultatet. Vi
måste kunna bli bättre.
Men jag vill ändå understryka att jag tror att kun-
skapen måste bli större om vi ska lyckas. Man måste
också in med forskningen tidigare och möta barnen.
Forskningsresultaten måste dessutom kunna diskute-
ras, men de ska vara översatta till ett vardagsspråk så
att de blir tillgängliga för den enskilda individen.
Det här är de vägar som jag tror på. Det finns sä-
kert många andra vägar som vi också kan öppna för i
framtiden. De centrum som vi nu har arbetar på det
sätt som Yvonne Andersson efterlyser. De vill ju in
och titta på hur vi gör kunskapsmålen till praktiska
moment i vardagsundervisningen och hur vi översät-
ter detta till ett praktiskt hanterande. Deras utbildning
av lärarna går ut på att man ska göra den här över-
sättningen, så att det blir tydligt och klart och inte
känns för abstrakt för individerna.
Jag vet inte riktigt vad Yvonne Andersson är ute
efter när hon säger att vi måste bli bättre på det här.
Hur menar Yvonne Andersson att vi ska kunna kom-
ma fram om vi inte ger den här kunskapen till lärar-
na?