Fru talman! För att direkt svara på skolministerns
fråga kan jag säga att jag helt enkelt tror att det
handlar om en djupliggande attityd och värdering.
När det gäller naturvetenskapliga delar kan vi svara
på frågor. Då behövs det utbildning för lärarna. Då
behövs värderingen att man tar elevernas frågor på
allvar. Alla de här bitarna har funnits på massor av
studiedagar, i projekt osv. Men vi har inte den här
tilliten. Det är ofta tiden som begränsar eleverna när
det gäller att de ska få meka och helt enkelt lära ge-
nom att göra.
Vi har de fyra kunskapsformerna: fakta, färdighet,
förståelse och förtrogenhet. Men tyvärr dominerar
alltför ofta "fakta" och "förståelse", eftersom läraren
sätter in det i ett sammanhang. Men "färdigheten"
och "förtrogenheten", som i många fall kommer före
de andra kunskapsformerna, sätts åt sidan när det
gäller elevernas upplevelser.
Tyvärr är min erfarenhet från när jag tidigare har
arbetat och följt det här att alla lärare inte är entusi-
aster. Jag tror inte att de behöver vara det. Men jag
tror att de här projekten, t.ex. tillsammans med In-
genjörsvetenskapsakademien, därför har nått fram-
gångar som man annars inte hade nått förrän man
hade släppt in entusiaster. Möjligtvis skulle ett ökat
samarbete med samhället, där projekten skulle bli en
vardaglig del och där man arbetade med sin omvärld,
vara ett sätt att komma åt det här. Jag tror att ett annat
sätt handlar om värderingen i form av betygsättning
och omdöme när det gäller praktiska moment. Jag
skulle kunna ta upp många exempel från min egen
yrkeserfarenhet tidigare när jag har varit ute och tittat
på det här.
Jag vill också uppmärksamma att våra elever
många gånger tyvärr lever i en s.k. betygshysteri; det
vet vi. De vill ha goda betyg, och föräldrarna satsar
på att det ska bli goda betyg. Man har inte centrala
prov som på något vis granskar vad man har för
praktiska färdigheter. Och då åsidosätts lätt övningen
och de kunskaperna. I stället värderas det teoretiska.
Jag tror också att vi har gjort ett fel. Fortbild-
ningskurser och annat riktades, åtminstone i begyn-
nelsen, mot män som var lärare på lägre stadier. Erfa-
renheten var att kvinnorna många gånger klarade
undervisningen bättre även om de inte var fortbilda-
de, eftersom de hade praktiken i sitt vardagsarbete
hemma osv. Vad kan man säga? Det vore ju fjärran
för mig att säga att fortbildning inte har någon bety-
delse. Men ibland kan även vällovliga satsningar på
kompetensutveckling bli fel för att entusiasmen och
engagemanget saknas. Jag tror kanske att vi måste se
var eldsjälarna finns, som kan arbeta med kreativitet
på ett mer entusiastiskt sätt. Då tror jag att vi kan hitta
systemen och flexibiliteten, som ett svar på det här.
Det är möjligtvis en fråga som jag skulle vilja
ställa till vår skolminister: Finns det ett större intresse
för att skapa miljöer så att tekniken blir rolig och
spännande att lära av och där man i ökad utsträckning
får lära genom att göra?