Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt och tala för en motion som har behandlats i det betänkande som nu debatteras. Jag vill också något utveckla bakgrunden och klargöra syftet med motionen och varför den är viktig.
Motionen C415 rör lagen om bostadsanpassningsbidrag. Syftet är helt enkelt att det måste bli mycket enklare. Vi måste underlätta för personer som har sådana funktionshinder som kräver någon form av bostadsanpassning så att de också kan flytta till en annan kommun, vare sig det är för studier eller arbete.
Det kan tyckas märkligt att man får lyfta fram en sådan här fråga. Men saken är den att detta inte är så lätt. Praxis säger nämligen att man för att kunna beviljas bidrag ska vara skriven eller stadigvarande bosatt i den kommun där anpassningen ska genomföras.
Civilutskottet har avstyrkt motionen med motiveringen att lagen i sig inte uttrycker något formellt hinder för att man ska kunna söka bostadsanpassningsbidrag i en annan kommun. Detta är sant. Det är rätt. Men vi har det där med praxis. Eftersom lagen om bostadsanpassningsbidrag är en ramlag är den inte så detaljreglerad. Det som vi ser av praxis och utvecklingen är att syftet med själva lagens ändamål kan motverkas. Den säger att vi ska ge funktionshindrade möjlighet till ett självständigt liv i ett eget boende.
Tillgänglighetsfrågorna är viktiga och inte minst i ett civiliserat samhälle. Sverige har gått framåt, men jag tror att lagar och förordningar måste samverka mycket bättre så att man får en bättre helhetssyn.
Ser vi på till exempel utbildningssidan finns det lagar som reglerar att universitet och högskolor ska kunna hjälpa personer som har diagnostiserade funktionshinder. Men om det är så att vissa som är behöriga på grund av vissa hinder aldrig ens kommer till detta lärosäte, då måste vi göra något för att förändra detta.
Jag gjorde en liten enkät häromdagen. Jag tog kontakt med tre olika universitetsorter och frågade hur man där hanterade ett läge där man har presumtiva studenter som skulle behöva ett anpassat boende. Jag var helt på det klara med att detta inte är någon vetenskaplig undersökning. Men icke förty är det ändå viktigt att se att ingen av dessa - vi talar alltså om universitetsorter - kände till några sådana ärenden. Då frågade jag hur man hade agerat. Då sade man att praxis säger att du ska vara skriven eller stadigvarande bosatt i kommunen. Dessutom lyfter man fram att om en person flyttar har man också skyldighet att vid valet av bostad att ta hänsyn till att det inte blir för omfattande renoveringar.
Nu talar jag alltså om studieorter där det är stor bostadsbrist även för alla andra studenter. Att sova i en sporthall är inget alternativ för dessa presumtiva studenter.
Det är en komplex situation, och hindren är så stora att vad det handlar om är att vi inte får handla i ett moment 22. Det blir fel mot individen, och det är också ett misslyckande och ett avbräck för hela samhället.
Jag tror alltså att den här lagen om bostadsanpassningsbidrag måste ge presumtiva studenter och arbetstagare möjligheter att gå vidare i sina liv.
Jag vill understryka vikten av det som Christine Jönsson sade om att Boverket har ett särskilt ansvar att följa utvecklingen på detta område. Vi talar alltså om att öka funktionshindrades möjligheter till delaktighet. Men då handlar det om att vi måste undanröja hindren så att vårt engagemang inte bara blir tomma ord.