Fru talman! Ibland kan det vara nyttigt att blicka
bakåt och ställa frågan hur ett ämne debatterades för
låt oss säga tio år sedan.
För tio år sedan var det 1987. Frigörelsen i Östeu-
ropa hade inte inletts. Sovjetunionen bestod och be-
härskade militärt alltjämt halva Europa. Den debatt vi
för i dag var självfallet otänkbar den gången.
Däremot debatterades det kommunistiska systemet
som sådant och Sveriges lämpliga förhållningssätt till
den kommunistiska diktaturen. Hade det som då sades
från en del håll varit riktigt, hade det kommunistiska
systemets kollaps snarast varit en olyckshändelse -
eller en ren olycka - och den debatt vi nu för onödig
och missriktad.
Föreställningen att grundläggande sociala behov
hade tillgodosetts i de kommunistiska diktaturerna var
vida spridd. Vittnesmål om motsatsen, t.ex. analyser
av barnadödlighet, livslängd och andra nyckeltal i
Sovjetunionen, som började tränga igenom redan
under 70-talet, eller de nödrop som nådde också
svensk publik, t.ex. i antologin Kvinnan och Ryss-
land, som kom några år senare, hade märkligt svårt att
tränga igenom. I en liten skrift vid 80-talets mitt häv-
dade Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren att
det nu stod klart att planekonomin i öst kunde åstad-
komma samma framsteg som marknadsekonomin i
väst.
Bristen på demokrati kunde ingen förneka, men
det var inte ovanligt att den sågs som ett problem som
i första hand gällde författare och intellektuella, men
saknade betydelse för vanligt folk eller för frågor
kring fred och avspänning. När Bengt Westerberg -
jag tror att det var just 1987 - sade att inget skulle
gagna världsfreden mer än att Sovjetunionen omvand-
lades till en demokrati, brännmärktes han av ledande
socialdemokrater. För den tidens ledande vänsterpar-
tister var det avgörande att man hade socialism, inte
att den socialism man hade var en katastrof för de
människor som tvingades leva under den.
Men vanföreställningarna fanns också på andra
håll. Det fanns affärsmän, som säkert röstade borger-
ligt, som hade en märklig tilltro till planekonomin och
inte bekymrade sig särskilt om vilket sällskap man
umgicks i, bara det gick att göra affärer. Och i en del
s.k. borgerliga kretsar kunde man möta en närmast
fåraktig beundran för den ordning och disciplin som
man trodde präglade t.ex. den sovjetiska skolan.
Fru talman! Det gick inte att förutse när och hur
de östeuropeiska diktaturerna skulle kollapsa. Men
det gick att se den stagnation och det elände som de
innebar för sina undersåtar. Såg man det inser man
också varför dessa system efter diktaturens kollaps
inte kunde bestå utan måste avskaffas.
I Folkpartiets motion om Östeuropabiståndet har
vi punkt för punkt redovisat den ekonomiska och
politiska analys som under hela den tid som gått sedan
1989 gjorts av både självständiga analytiker och av de
östeuropeiska demokraterna själva.
Demokrati kan inte införas med bevarat privilegie-
och nomenklaturasystem. Detta system kan inte upp-
hävas med mindre än att kommandoekonomin ersätts
av normal marknadsekonomi och likhet inför lagen.
Och samtidigt: Bara en fungerande marknadsekonomi
- inom ramarna för en demokratisk rättsstat - kan
bryta den långa ekonomiska nedgången, höja männi-
skors levnadsstandard och därmed också ge demo-
kratin legitimitet.
I allt väsentligt har också denna insikt präglat den
svenska politiken för samarbete med de nya demo-
kratierna i Öst- och Centraleuropa.
Ändå har en del illusioner om de gamla systemen
och om reformpolitikens innebörd och inriktning
vårdats in i det sista - dock inte i den senaste budget-
propositionen från regeringen och inte heller i utskot-
tets betänkande.
Det är nu också helt klart att de länder i Öst- och
Centraleuropa som lyckats bäst, eller lyckats alls, är
de som mest konsekvent gått in för att genomföra det
nödvändiga systemskiftet, bort från kommandoeko-
nomi och diktatur till ett normalt europeiskt system
med marknadsekonomi och demokrati. De som satsat
halvhjärtat eller hoppats kunna slippa ifrån den s.k.
chockterapins svårigheter har sjunkit om möjligt ännu
djupare ned i det elände där de redan förut befann sig.
De har inte alls sluppit chocken. Vad de har fått är en
större chock än övriga länder och ingen terapi.
Det är också intressant att se reaktionerna i de
länder där de styrande i det längsta har försökt slippa
ifrån systemskiftet. I Rumänien har nyligen efter fria
val en demokratisk och marknadsekonomiskt inriktad
koalitionsregering tagit över med det uttryckliga
mandatet att se till att landet slår in på samma kurs
som resten av Centraleuropa. De senaste månadernas
politiska kris i Bulgarien får sin näring både av de
ofullständigt reformerade socialisternas - alltså kom-
munisternas - fortsatta maktinnehav och av det fria
fall som landets ekonomi befinner sig i. Protesterna
mot regimen Milosevic i Serbien bottnar inte bara i
stulna kommunalval, utan lika mycket i den ekono-
miska kollaps som följt både av krigspolitiken och av
att ekonomins s.k. kommandoposter - för att använda
en gammal kommunistisk term - alltjämt ligger i
händerna på samma korrupta nomenklatura som tidi-
gare, förstärkt med diverse rent kriminella element.
Mot den här bakgrunden känns det något egenartat
att höra det som Eva Zetterberg tillät sig säga i ett
tidigare replikskifte om systemskiftet som sådant och
om frånvaron av den sociala välfärden i de här län-
derna. Det är närmast en skandalös brist på analys,
därför att det grundläggande är att så mycket av den
sociala välfärden i dessa länder hittills har hängt ihop
med anställning i något av de i längden omöjliga
statsföretagen. Välfärden har inte funnits som en
normal medborgerlig rättighet. Lyssnar man på det
Eva Zetterberg säger får man faktiskt intrycket att hon
tycker att man skall ha kvar den typen av välfärdssys-
tem som liksom ett privilegium bygger på anställning
i företag X, vilket gigantiskt företag det än är, som
förmodligen inte kan överleva av ekonomiska skäl.
Hon tycker inte att man skall sträva efter att långsik-
tigt få ett välfärdssystem som bygger på medborgar-
skapet, vilket socialförsäkringsidéerna, som är välbe-
kanta i nästan alla övriga normala europeiska länder,
gör. Det här får möjligen tolkas som en rest av myten
att kommunismen på något sätt tillgodosåg grundläg-
gande sociala behov. Men den som ville se redan för
10 och t.o.m. för 20 år sedan kunde se att det inte var
riktigt så.
Jag skall inte gå in mycket på det som står i betän-
kandet, för det är inte särskilt kontroversiellt. Det har
talats en del om Ukraina tidigare. Jag håller helt med
om vikten av att Sverige anstränger sig för att hjälpa
till att föra in det landet på en stabil väg tillbaka till
Europa.
I Ryssland sker reformer på ett mycket ojämnt och
alltjämt ganska osäkert och riskabelt sätt. Det svenska
samarbetet med Ryssland får enligt min mening inte
låsas alltför hårt till landets nordvästra delar, på det
sätt som vi har haft en benägenhet att göra i några år, i
alla fall retoriskt. De regionala skillnaderna i Ryss-
land är mycket stora, och de har en väldig betydelse
för hur det skall gå långsiktigt, vilka regioner som
kommer att dominera politiskt, de reforminriktade
eller de där nästan ingenting händer. Det viktiga är att
reformerna lyckas, och då borde vi kunna satsa på
samarbete med reforminriktade regioner, oavsett var i
Ryssland de ligger. Det kan betyda väldigt mycket för
att mer definitivt "tippa över" balansen i landet åt rätt
håll.
Fru talman! Folkpartiet har inte föreslagit någon
väsentligt annorlunda inriktning av det svenska sam-
arbetet med Öst- och Centraleuropa och har därför
inte någon reservation, därför återstår det för mig att
nu yrka bifall till utskottets hemställan.