Fru talman! Östersjörådet bildades 1992. Det bil-
dades ursprungligen för att rädda Östersjön, som då
var ett svårt förorenat innanhav. Det kallades "en
döende östersjö". Kort därefter bildades Barentsrådet
med fem nordiska länder samt Ryssland som med-
lemmar. Samarbetet med Central- och Östeuropa är i
dag koncentrerat till de baltiska länderna, Ryssland
och Polen. Det är ganska naturligt eftersom det är de
länderna som ligger runt Östersjön.
Man startade med att lista upp s.k. hot spots. Om
man tittar på resultatet nu, är det knappt en tredjedel
man har kunnat starta arbetet med, och antalet åtgär-
dade föroreningar är betydligt mindre.
Nu kommer dock den miljard som har utlovats.
Miljardsatsningen är på fem år och skall ta hand om
miljön, men också om ekonomin och om sådana saker
som mejeri och jordbruk. I regeringens proposition
nämndes miljön som en av de målsättningar man var
angelägen om att stödja. I samband med det nämnde
man också förvaltningsstöd och kunskapsuppbygg-
nad. Man nämnde också t.ex. eleffektiviseringar, nya
ledningsnät och alternativ energiproduktion som vik-
tiga verksamheter i miljöarbetet, framför allt när det
gäller nedläggningen av, och jag citerar: "osäkra
kärnkraftverk". Då prioriterades bl.a. säkerhetsför-
bättringar i Ignalina. 1994-1995 avsatte Sverige 83
miljoner kronor för just kärnsäkerhetsåtgärder i Öst-
europa. I budgeten för 1997 krympte man summan till
55 miljoner kronor för denna delpost.
I Barentsregionen förvaras en stor del av det ryska
radioaktiva kärnkraftsavfallet, och det är också ett
område där fartygsvrak med uttjänta kärnreaktorer
avlämpas. De nordiska länderna har tillsammans med
den europeiska utvecklingsbanken skapat en ganska
stor kärnsäkerhetsfond som just skall ta itu med kärn-
kraftsavfall och föroreningar av det slaget.
Samtidigt som de nordiska länderna är engagerade
i att hjälpa Ryssland med osäkra kärnkraftverk, säljer
Ryssland två kärnreaktorer till Indien. Förra året hade
man planer på att sälja till Iran också, något som
upprörde USA så mycket att det ännu inte har blivit
av. Man har också visat planer på att starta tillverk-
ning av mobila kärnkraftverk som man skall ha just
uppe vid Barents hav. Det skall vara fartyg som har
kärnkraftsreaktorer ombord. Fartygen skall användas i
områden där landets eller den respektive regionens
egen energiförsörjning inte räcker till. Flera intressen-
ter har redan anmält sig. De här kärnkraftverken
kommer tydligen att gå på export. Risken för olyckor
ökar ju i förhållande till den kunskapsnivå som finns i
landet man säljer till och den ambition och ekonomi
som köparlandet har att kunna kontrollera, underhålla
och reparera.
När Miljöpartiet kritiserade den svenska bristen på
nödvändiga insatser för att komplettera efter försvag-
ningen i svensk lagstiftning i samband med havs-
rättskonventionen, tog vi just upp riskerna med de
flytande kärnkraftverken. Sedan har jag inte hört
något om detta, så förhoppningsvis var det bara ett
förslag av många för att få de inkomster som Ryss-
land så väl behöver för att kunna betala sin skulder.
Sverige är sedan i fjol ordförande i Barentsrådet
och har alltså en möjlighet att göra positiva insatser i
ett område som har rykte om sig att vara ett rikt fram-
gångsland med mineraler, skogar, olja, gas och fisk.
Sverige borde satsa på miljökunskapsöverföring
och miljöteknik i Barentsområdet, menar Miljöpartiet.
Vi tror att just det området löper risk att bli ett nybyg-
garland med hård exploatering av naturtillgångarna
och stora påfrestningar på miljön. De större orterna i
området har redan periodvis svåra luftföroreningar.
När jag var valövervakare för lokala val i S:t Pe-
tersburg såg jag hur mycket vi skulle kunna lära stor-
städer av det slaget, så att inte östländerna får samma
problem som vi har kämpat med i våra storstäder och
fortfarande periodvis gör. Biltrafiken var tät, man
kunde parkera var man ville, det kostade ingenting.
Jag nästan saknade de problem man själv har när man
besöker en svensk storstad: Det är svårt att finna en
parkeringsplats, det kostar ganska mycket och man
har ändå en god bit att ta sig till fots till sitt mål. Då
kan man lika gärna åka kollektivt, och man får en
bättre stadsmiljö. Här har vi kunskaper att dela med
oss av.
Här har redan sagts att Ryssland och de baltiska
länderna genomgår stora förändringar. Det sociala
trygghetsnät som fanns under kommunisttiden är
raserat. Den ekonomiska krisen utsätter befolkningen
för stora påfrestningar. Man har en ökande arbetslös-
het. Vi ser ständigt i tidningarna att arbetarna inte får
sina löner. Brottsligheten ökar, liksom korruptionen.
Det här drabbar speciellt kvinnorna i dagens Ryss-
land. Många av dem kan inte arbeta på grund av att
det inte längre finns några dagis att lämna barnen på.
Över huvud taget behöver kvinnans ställning stärkas -
där behöver Ryssland stöd. Jämställdhet är inget mål i
Östeuropa, och kvinnan skall helst inte delta i det
politiska livet förrän barnen är vuxna. Gör hon det är
hon en dålig mor, berättar en rysk småbarnsmamma
och f.d. lokalpolitiker i S:t Petersburg för mig.
Det behövs gränsöverskridande samarbete mot
ökande kriminalitet. Det har också samband med stöd
till institutionsutbyggnad, så att t.ex. jordbruket kan
komma i gång. En så enkel sak som att själv få äga
den jord man brukar är i Ryssland beroende av att det
finns ett fungerande lantmäteri och en fastighetsregist-
rering så att man får sin lagfart och vågar satsa på sin
odling, som betyder mycket för bygden.
Det svensk-ryska lantmäterisamarbetet har i tyst-
het varit mycket framgångsrikt i nordvästra Ryssland,
och SIDA har bidragit med ekonomiska medel för
utveckling av fastighetsregister och vidareutbildning
av lantmätare och rådgivning. Det är insatser som inte
är i den stora ekonomiska klassen men som har stor
verkan. Småskalig hjälp är ofta mycket ekonomisk i
proportion till sin kostnad. Stora problem tacklas
bättre med många mindre lösningar tillsammans än en
enda stor.
Det menar t.ex. Gunnar Norin, på Coalition Clean
Baltic. Han är kritisk till det svenska biståndet i Balti-
kum. Han menar att många små reningsverk i mindre
samhällen ger betydligt större effekt på t.ex. vatten-
rening än dyra, avancerade större punktinsatser med
traditionell teknik. Vad som behövs är tekniskt enkla
lösningar som inte kräver import av dyr utrustning
från väst och därför blir mycket billigare.
Vi har talat om satsningar på alternativ energi.
Ryssland har naturgasfyndigheter, och de baltiska
länderna har torv. Miljöpartiet menar att bränslet i
första hand skall användas i de länder där det finns,
medan man själv bygger upp egna, förnybara energi-
system. För övrigt anser jag, liksom Det Naturliga
Steget, att det bara finns en enda energi som håller i
längden, och det är den ständigt förnybara energi som
solen ger, men det skall jag ta upp i ett annat sam-
manhang. Här vill jag yrka bifall till reservation 2,
som avvisar planerna på ledningar för naturgas i Ös-
tersjöregionen, och till reservation 3, som handlar om
teknikval och miljövänliga lösningar vid utbyggnad
av infrastruktur.
En viktig roll spelar kulturutbytet länderna emel-
lan. Här tror jag att partiernas demokratiprojekt har
stor betydelse. Det är inget nytt att ha projekt i små-
skalig form. Jag tänker på de vänortsprojekt mellan
våra städer som ofta har varit mycket framgångsrika.
Vi vill inte att Baltikum skall vara med i NATO,
för vi vill inte ha en ny gräns och stå utanför Europa,
sade en av mina vänner i Ryssland till mig. Jag blev
litet förvånad, för jag har alltid räknat Ryssland som
ett europeiskt land. Det kan ju vara ett yrkesdrag -
som gammal bibliotekarie känner jag till den oerhörda
påverkan och det stora inflytande som Ryssland har
haft på övriga europeiska länders kultur och hela
tankevärld. Jag tänker på Pusjkin, Tolstoj, Dostojev-
skij, Solsjenitsyn, osv. för att bara nämna några namn.
Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 3, men
jag stöder givetvis alla våra reservationer. Jag stöder
också våra särskilda yttranden om kärnsäkerhet i
Ryssland och om Barentsområdet. Dem kommer Eva
Goës att ta upp.