Herr talman! Om man läste i tidningarna inför da-
gens debatt kunde man se att vi i dag skall debattera
östbiståndet. Det stod även i kammarkalendern, trots
att betänkandet faktiskt heter Sveriges samarbete med
Central- och Östeuropa. Det är ingenting att göra en
stor sak av, om det inte vore så att just den här be-
teckningen, östbiståndet, på sätt och vis reflekterar det
felaktiga synsätt som ofta finns på det här området.
Det handlar ju inte om östbistånd, utan om ett samar-
bete med sikte på integration av våra grannländer i
Central- och Östeuropa.
Det här är en väldigt viktig skillnad i synsätt. Det
är inte ett nytt Tanzania som ligger på andra sidan
Östersjön och som vi i allt väsentligt har en samar-
betsrelation till via bistånd. Det handlar i stället om
grannländer som övergångsvis behöver ha litet hjälp
och stöd för att genomföra ett systemskifte då de har
varit felutvecklade.
Därför hävdar vi moderater att hela organisationen
och upplägget av det samarbete med Central- och
Östeuropa som genomfördes efter det socialdemokra-
tiska regeringsövertagandet våren 1995 är felaktigt.
Vi menar att samarbetsfrågorna inklusive de bistånds-
insatser som görs direkt från Sverige - även om vi
skall veta att huvuddelen går via EU, via gemensam-
ma västvärldsorganisationer och via Nordiska rådet -
även fortsättningsvis skulle ha legat kvar inom UD.
De skulle inte ha förts över till Sida som en del i ett
slags biståndstänkande, som det tyvärr har blivit. Jag
kan också säga att många av våra samarbetsländer i
Central- och Östeuropa var mycket bekymrade över
den här omorganisationen.
Med det vill jag yrka bifall till reservation 1, som
just tar upp den frågan.
Detta om organisationen. Låt mig också göra någ-
ra reflektioner om själva utvecklingen i Central- och
Östeuropa. Det har nu gått sju år sedan Polen inledde
sitt systemskifte och fem år sedan Ryssland gjorde
det. Däremellan ligger huvuddelen av systemskiftena i
Central- och Östeuropa.
Vad vi i dag kan se är att den debatt som då fördes
om huruvida man skulle ha chockterapi eller en
gradvis övergång nu har fått ett kristallklart svar. Den
chockterapi som Polens dåvarande finansminister
Balcerowicz förespråkade är helt klart det bästa sättet
att klara övergången. Det är bättre i alla avseenden,
med betoning på alla, inte minst av sociala skäl. Ser vi
på sociala indikatorer som t.ex. livslängd och barna-
dödlighet, liksom på hela raden av sociala indikatorer,
är de bättre i länder som har genomgått ett snabbt
systemskifte jämfört med länder som har dröjt sig
kvar i de gamla strukturerna.
På två områden ser vi nu, efter fem-sju år, att de
största problemen finns när det gäller systemskiften.
Det ena är rättsstaten, detta att verkligen kunna bygga
upp ett fungerande rättssystem och rättsstatens djupa
kultur, som måste genomsyra inte bara en regim eller
ett parlament utan också domstolar, åklagare, polisvä-
sende etc. Det har visat sig vara det område där det
kanske är allra svårast att verkligen bygga upp nå-
gonting nytt.
Orsaken är naturligtvis klar. I det gamla systemet
var det staten som hade monopol på brottsligheten.
Det var den som begick brotten, övergreppen, morden
och massmorden. I proletariatets diktatur fanns ju
ingen rättsstat över huvud taget. Det var själva defini-
tionen att en domstol tog order från politiska instan-
ser. Den som hade kontakter blev aldrig dömd; det
var förbehållet den som saknade kontakter.
Därför ser vi att man har så förfärligt svårt att uti-
från den gamla strukturen bygga en rättsstat. Det här
är bekymmersamt, inte minst om vi ser det i perspek-
tivet av integrationen. De länder som kommer in i vårt
gemensamma europeiska samarbete måste faktiskt
vara rättsstater. De skall ju vara med och fatta beslut
om gemensamma angelägenheter, och de skall tilläm-
pa gemensamma regler. Då måste vi lita på att de nya
medlemsstaterna faktiskt också är rättsstater, demo-
kratiska rättsstater.
Herr talman! Det var det ena området där vi be-
kymmersamt kan iaktta svårigheterna att genomföra
systemskiftet. Det andra området är det sociala. Det är
ett område där de flesta länder inte har genomfört
vare sig chockterapi eller ens systemskifte. Man har
ofta koncentrerat sig på i första hand liten och medel-
stor företagsamhet, på viss typ av serviceverksamhet,
på finansiella system och på att få bort priskontroller,
och man har också genomfört mycket reformer på den
makroekonomiska sidan.
Men på det sociala området har man varit mycket
långsam. Vi bör då minnas att socialpolitiken i de
socialistiska samhällena var särskilt misslyckad.
Sjukvård, social service och omsorg om samhällets
svaga fungerade inte. Handikappade, psykiskt sjuka,
missbrukare och andra samhällets olycksbarn som inte
bidrog till femårsplanen fick ofta en omänsklig be-
handling. Detta var delar av det systemet.
Vad innebär då det här? Socialismens sociala
trygghetssystem bygger på att man ger stora subven-
tioner till statliga företag, kolchoser. Det här lever
kvar i väldigt stor utsträckning. Av Rysslands budget
för förra året, 1996, var kanske två tredjedelar egent-
ligen sociala satsningar. Men huvuddelen av dessa
sociala satsningar gick i form av subsidier till undan-
tagslöst, vågar jag säga, ineffektiva statliga företag
och kollektiva jordbruk.
Det här har ju förfärligt låg träffsäkerhet. Häri lig-
ger också skillnaden mellan systemen. I en marknad-
sekonomi är de sociala trygghetssystemen inriktade på
individen eller familjen. Den som behöver stöd får det
direkt. I det kvardröjande socialistiska systemet där-
emot går stödet via arbetsplatserna. Där försvinner det
också regelmässigt, både genom korruption och inef-
fektivitet, dvs. de som behöver stöd får ofta väldigt
litet eller kanske ingenting alls.
Därför behövs det en snabb övergång också på det
sociala området. Det behövs helt enkelt en chockte-
rapi, så att man inte får de effekter vi ser på åtskilliga
håll med kortare medellivslängd, i några fall t.o.m.
ökad barnadödlighet och en hel rad mycket allvarliga
sociala missförhållanden.
De här länderna måste på allvar ta itu med system-
skiftet också på det sociala området, så att de inte
drabbas av en fortlöpande social nedgång. Det är
detta som vi tar upp i reservation nr 6, som handlar
om insatser i den sociala sektorn. Återigen: Vad som
behövs är inte bistånd till det sociala området utan ett
systemskifte på detta område, så att marknadseko-
nomi och sociala system blir gällande.