Herr talman! Eva Zetterberg sade att det var
chockterapin som var orsaken till de sociala proble-
men. Om det vore så, borde rimligtvis de länder som
har genomgått särskilt snabb chockterapi ha de största
sociala problemen, medan de länder som inte har
genomgått chockterapi eller som haft långsam eller
kanske ingen förändring ha mindre sociala problem
eller eventuellt inga sociala problem alls.
Tittar man på hur det ser ut, är det precis tvärtom.
De länder som har genomgått snabb chockterapi har
minst sociala problem, och de som har dröjt sig kvar i
det gamla systemet har störst sociala problem. Polen,
som ligger först i spåret, har i dag t.o.m. en inkomst
per capita som är högre än den var 1989. Man har gått
igenom svackan, och man har genomfört systemskif-
tena som ju innebär inkomstfall. Sedan har man börjat
växa, och man har kommit i fatt.
Vi kan se det här mycket tydligt på medellivsläng-
den, som är en tydlig indikator på det allmänna till-
ståndet, det vet vi sedan långt tillbaka. Man kan se att
medellivslängden har blivit längre i länder som har
genomgått chockterapi och kortare i dem som haft
långsamma systemskiften eller inga systemskiften alls.
Skall man då satsa mer på det sociala området?
Sanningen är att man satsar enorma summor på detta i
Central- och Östeuropa. En mycket stor andel av
pengarna i statsbudgetarna läggs där, men de läggs
total fel. De läggs som subventioner till statsföretag
och kolchoser. Därmed får de ingen effekt, eller
mycket liten effekt. Pengarna når inte fram till dem
som behöver dessa. Det behövs en övergång inom den
sociala sektorn. Också den behöver genomgå chockte-
rapi. Annars blir följden att man lägger mycket stora
pengar i subventioner som inte når fram till de svaga
och behövande utan som tvärtom låser fast människor
i värdelös verksamhet och som därmed är fattigdoms-
skapande för samhället i stort utan att hjälpa dem som
behöver det. Då ser vi de sociala problem som kom-
mer fram mer och mer som en följd av det gamla
systemet och de kvardröjande effekterna av det gamla
sättet att göra sociala insatser på.