Fru talman! Jag hade svårt att hålla mig från förra
debatten som gällde vapenexport till Indonesien. Jag
fick nämligen i morse ett brev från en journalist som
har publicerat vad som har hänt sedan jag lämnade
Östtimor. 30 000 indonesiska soldater försöker rå på
600 medlemmar av gerillan. Att det råder inbördes-
krig i det tysta kan man nog säga. Någon vapenexport
skall inte ske till ett sådant land.
Detta är ett av de områden som jag är väldigt en-
gagerad i. Ett annat är Tjernobyl, Barents hav, och det
som händer med kärnavfallet där och de människor
som lider.
Vet ni att 1996 var Tjernobyls år? Är det någon
som har märkt det? Vad gjorde världssamfundet? Vad
gjorde Sverige? Jag tittade igenom betänkandet och
såg att vi gav 650 000 kr till Skandinaviska barnmis-
sionen, 960 000 kr till korttidsrehabilitering och
500 000 kr till brandväsendet. Jämför detta med de
1 000 miljarder kronor som man tror att det kostar att
försöka sanera Tjernobyl, eller jämför med det
mänskliga lidande som vi inte har sett slutet på än
efter tio år.
Det kom rapporter från Harrisburg häromdagen,
ungefär 20 år efter olyckan, som sade att det tillbudet
har fått större konsekvenser än man har trott. Det har
tystats ned vilka radioaktiva utsläpp som egentligen
har kommit ut från Harrisburg.
Samtidigt har vi varit med i andra projekt. Vi har
varit med i Phare och Tacis och satsat ecu - hundra
miljoner hit och hundra miljoner dit - och det låter ju
väldigt bra. Men när jag var i Kijev i fjol, på tioårsda-
gen efter Tjernobyl, fick jag en bok i min hand som
heter A Fingerbook guide to stopping the Western
nuclear industry's expansion in Eastern Europe. I öst
upplever man att väst försöker kränga sina reaktorer i
öst, nu när det inte är någon försäljning i väst. Det är
ingen i väst som vill satsa på kärnkraft utom Frankri-
ke. Men man är inte intresserad av det i öst. Man vill
gå direkt över till säker energi och energieffektivise-
ring, och naturligtvis handlar det om biobränsle,
vindkraft osv.
Jag träffade ungefär 250 experter och aktivister i
samband med Lessons of Chernobyl - det var Hein-
rich Böll-stiftelsen som hade ordnat det - och de
påstår att Ukraina skulle kunna spara 40-60 % av det
energislöseri som sker där.
Jag gav också nyligen Pierre Schori en tjock bunt
med förslag på vad man skulle kunna ge direkt i bila-
terala bistånd för att vi skulle kunna intensifiera hjäl-
pen till Ukraina, Vitryssland, Ryssland och de områ-
den som är drabbade efter Tjernobyl. Vinden blåste ju
även hitåt, men bara 5 % blåste hit, och ändå klagar vi
högt.
I öst kohandlar man nu. Får man inte medel vill
man inte stänga Tjernobyl. Både president Leonid
Kravchuk och hans efterträdare Leonid Kuchma har
använt sig av denna utpressningssituationen. Det var
inte många dagar sedan som man från väst sade att
man ville stoppa bygget av de två reaktorer som pla-
nerades i Ukraina. Då fick man återigen till svar att
Tjernobyl inte skulle stängas. Den här situationen
måste vi komma bort ifrån. Vi måste villkora bistån-
det till öst.
Jag reagerade speciellt på att man i Vitryssland
har börjat återföra människor till de kontaminerade
zonerna, som är mycket radioaktiva. Man har mätt
upp mellan 5 och 15 curie per kvadratkilometer. En
curie är 37 miljarder becquerel. Det innebär att män-
niskorna lever i områden där det är ungefär 200 000-
555 000 Bq per kvadratmeter. Dit skickar man männi-
skor igen. Man gör så att man tar in pengar till en
Tjernobylfond. Dessa pengar ger man sedan i bidrag
till människor som flyttar tillbaka. Av de människor
som man nu så att säga tvångsförflyttar eller återflyt-
tar - det är ungefär en och en halv miljoner människor
- är 400 000 barn.
Jag tycker att detta är en skandal. Det är cyniskt.
Jag menar att vi skulle kunna ställa villkor när vi ger
bistånd till Vitryssland. Så här får det inte gå till. Det
är ju som att skicka människor ut i stridszoner, fast
den här fienden är osynlig, inte luktar och inte hörs.
Men den är farlig.
Jag menar att det här är ett katastrofområde. Jag
slog upp definitionen av "katastrof". Det definieras
som en situation då det akuta hjälpbehovet är större
än de omedelbart tillgängliga resurserna. Och man har
inte resurser att klara situationen i Vitryssland. Det
rör sig om jordbruksmarker som man nu skall börja
använda. Man behöver nämligen använda 40 % av
budgeten för att försöka råda någon slags bot på ef-
fekterna av Tjernobyl.
Jag ser alltså detta som ett katastrofområde, och vi
behöver gå in med mycket större medel. Vi skall inte
ge tusen gånger mer, jämfört med det bistånd vi har
givit, till att bara reparera, lappa och laga reaktorer i
öst, som man har gjort nu. Vi skall satsa på männi-
skorna, på den sociala infrastrukturen och naturligtvis
på demokratiprojekt. Därför är det glädjande att tala
om att Miljöpartiet kommer att starta ett sådant pro-
jekt i april. Där har vi också efterlyst just det som
Göran Lennmarker nämnde, nämligen diplomatisk
närvaro. Vi tycker att det är nödvändigt att sådan
finns i Minsk. Situationen är verkligen kaotisk.
Det är EBRD, alltså europabanken, som har stått
bakom de reaktorer som skall byggas i öst. USA:s
energidepartement har visat att detta är att kasta
pengarna i sjön. I stället borde man satsa på energief-
fektivitet och på vind, eftersom det är mycket billiga-
re. Det här borde vi kunna driva på EU-nivå, och
naturligtvis skall vi också driva det på FN-nivå och ta
upp vad som sker i detta område. Jag ser hela Tjerno-
byl och området runt Tjernobyl - Vitryssland och
Ryssland - som ett experimentfält. Vi vet inte vilka
effekterna blir i dag, och jag tycker att detta är ett
globalt ansvar.
EU:s energikommissionär Christos Papoutsis lät i
februari 1996 meddela att pengarna än så länge så
gott som uteslutande har använts till studier, och syf-
tet med att förebygga en ny katastrof överskuggas av
behovet att accelerera Ukrainas förvandling till en
marknadsekonomi. Detta sade han på tal om Tacis-
pengar. Pengarna har alltså gått till att föra in mark-
nadsekonomi, men det har inte gått till det jag tycker
är viktigt: att bygga upp demokratin och det sociala
nätet, att satsa på miljöfrågorna och naturligtvis att
stoppa all vidare utbyggnad av kärnkraften. Det är
bara fernissa.
Jag tar upp det här därför att jag är något besviken
på att man har avstyrkt de yrkanden som jag hade i
min motion som handlade om just detta: Vi måste
bistå på ett annat sätt. Det sägs att man inte får gå in
och lägga sig i inre angelägenheter, men jag ser inte
detta som en inre angelägenhet. Jag ser det som en
global angelägenhet, och jag anser att detta är ett
katastrofområde.
Jag anser också att man måste sänka gränsvärdena
för radioaktivitet. Det finns en rådsförordning från
1989 som säger att man skall ha en annan måttstock
efter nästa Tjernobyl. Man har delat in det hela i fyra
olika kategorier med separata tak: plutoniumisotoper,
transplutoniumdelar, alfapartikelutsläpp och jodisoto-
per. Och så skall man höja gränsvärdena så att man
t.ex. får ha 1 259 becquerel i livsmedel. Jag menar att
vi redan nu måste stoppa ett sådant förslag och utgå
ifrån försiktighetsprincipen. Det betyder att gränsvär-
dena skall ligga så nära noll som möjligt. Jag anser att
man kan jobba med detta på EU- och FN-nivå, men
jag har fått avslag på även det. Denna fråga hör inte
hemma där.
Jag vill också en kort stund kasta mig över till Ba-
rentsområdet. Jag hoppas verkligen att vi i Sverige nu
när vi innehar ordförandeskapet skall agera mycket
mer kraftfullt. Vi ger ju väldigt litet pengar jämfört
med de övriga nordiska länderna. Vi vet att detta
område är en tickande bomb.
Jag har ett utdrag om den ryska ubåten Konsomo-
lez som ligger på havsbotten och om vad som händer
just nu. Man har hittat upp till 20 kvadratmeter stora
hål, och dem skall man försöka laga med titan. Man
skall också använda plastsäckar med gel som skall
läggas in för att stoppa läckaget från denna atomubåt.
Kan man då lösa ett så allvarligt problem genom
teknik? Vad skall man göra åt den fortsatta dump-
ningen av reaktorer från de 250 undervattensbåtar
som finns där uppe? Vi vet inte var de gör av dem,
men vi vet att de ligger och rostar. Människor kan inte
ta hand om dem, därför att de får inte ens daglig lön
för att ta hand om kärnavfall eller demontera ubåtar.
Det finns en stor risk både för smuggling av radioak-
tivt material och för mycket stora konsekvenser för
Nordeuropa och Nordkalotten.
Det är viktigt att vi protesterar lika mycket här
som vi har gjort när det gäller Mururoa. De här kärn-
vapenhoten, kärnkraftshoten och kärnavfallshoten är
mycket större på närmare håll än vi anar.
Med det vill jag säga att jag tycker att det är synd
att de här yrkandena har avstyrkts, men de finns med i
det särskilda yttrandet. Jag hoppas att vi från svensk
sida kommer att agera mycket mer kraftfullt i framti-
den.