Fru talman! Förra veckan läxade finansminister Anders Borg upp en församling av kommunpolitiker. Det som Anders Borg hade synpunkter på var lönerna i vården och omsorgen. Det kan man verkligen ha, för i dessa yrken där jobben till minst 80 procent utförs av kvinnor är lönerna skandalöst låga.
Ingångslönen för en undersköterska till exempel ligger på knappt 15 700 kronor för heltidsjobb. Dessutom är det väldigt vanligt i de här yrkena att man jobbar deltid och att man har visstids- eller timanställningar som ger mycket lägre inkomst än så.
En rejäl satsning på att höja lönerna och på att förbättra arbetstider och arbetsvillkor i vård och omsorg skulle verkligen vara ett stort steg framåt för jämställdheten i arbetslivet. Men det var inte det som Anders Borg var ute efter utan precis motsatsen. Han menade att lönerna för undersköterskor, barnskötare, förskollärare och sjuksköterskor är för höga. Han uppmanade kommunpolitikerna att bli bättre på att i de kommande avtalsförhandlingarna hålla nere lönerna.
Tvärtemot vad de allra flesta människor i det här landet anser tycker alltså den borgerliga regeringen att kvinnor har för höga löner och att dessa borde sänkas - ett helt fantastiskt uttalande från den person som ytterst är ansvarig för den borgerliga ekonomiska politiken. Det slår ju liksom undan benen för det mesta av det som Alliansen i övrigt säger om sina ambitioner när det gäller jämställdhet i arbetslivet. Det ska bli väldigt spännande att höra om Anders Borgs uppfattning delas av de alliansföreträdare som är med i debatten här i dag.
Jag behöver kanske inte påpeka att Vänsterpartiet är av helt motsatt uppfattning när det gäller nivån på kvinnors löner. Vi anser inte att de lönerna är för höga. Vi anser i stället att de är för låga. Det gäller inte bara i vården och omsorgen utan i lika hög grad i det privata näringslivet.
Vår politik på området syftar till att förändra de strukturer i samhället som upprätthåller den diskriminering som kvinnor drabbas av, bland annat i arbetslivet. Det gäller inte bara lönerna utan också arbetstider, anställningsvillkor, arbetsmiljö och karriärmöjligheter.
Fru talman! En viktig, grundläggande, förutsättning för att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att vara föräldrar, försörja sig på eget arbete och ha tid och utrymme för sig själva är att det finns tillgång till fungerande välfärdstjänster. Sambandet mellan kvinnors förvärvsarbete och en allmän tillgång till barnomsorg och äldreomsorg är lika tydligt och aktuellt i dag som det var på 70-talet då dagis åt alla var kvinnorörelsens främsta krav.
Tyvärr måste vi konstatera att det här inte är en fråga som en gång för alla är löst. Tvärtom håller bristen på barnomsorg åter på att bli ett arbetsmarknadsproblem. I dag jobbar ungefär 300 000 föräldrar till barn i förskoleåldern kvällar, nätter och helger. Det är en ganska dramatisk ökning på väldigt kort tid; på bara fem år är det en ökning med 25 procent. Samtidigt har ingenting hänt med tillgången till barnomsorg. Inte ens hälften av landets kommuner erbjuder barnomsorg utanför kontorstid.
Det blir allt tydligare att barnomsorgen inte är anpassad efter de behov som småbarnsföräldrar faktiskt har. Fackförbundet Kommunal gjorde nyligen en undersökning bland sina medlemmar som visar att var tredje kommunalare med små barn inte kan jobba heltid på grund av förskolans öppettider. De som själva arbetar i välfärdssektorn kan alltså inte arbeta heltid på grund av att förskolan inte håller öppet på tider som deras arbetstider är förlagda till. Den som söker jobb inom handeln eller restaurangbranschen och som har små barn hamnar i en nära nog omöjlig situation - speciellt om det är en ensam förälder - eftersom de här jobben nästan alltid kräver att man kan jobba helger och kvällar. Jag vet flera personer som av dessa skäl inte har haft möjlighet att ta de jobb som finns - det finns helt enkelt ingen barnomsorg.
Om man menar allvar med att det ska gå att kombinera föräldraskap och jobb måste barnomsorgen anpassas till hur arbetslivet har utvecklats. Därför anser vi att kommunernas skyldighet att erbjuda barnomsorg måste utvidgas till att omfatta också alla de barn vars föräldrar jobbar utanför kontorstid. Detta är en minst lika viktig fråga för jämställdheten i dag som det var för 40 år sedan.
En annan sådan fråga är äldreomsorgen. Andelen äldre över 80 år har ökat med nästan 34 procent under de senaste 20 åren, men antalet anställda i vård och omsorg har bara ökat med ungefär 1,7 procent under samma tid. Detta känner förstås alla som jobbar i äldreomsorgen av. Det har blivit ett mycket tuffare och stressigare jobb, och naturligtvis påverkar det också kvaliteten för de gamla som tar emot omsorgen.
Det är dock också något annat som har hänt under denna period. Att allt färre får hjälp av kommunen har lett till att anhöriga i stället har fått kliva in och själva göra hemtjänstens jobb. De allra flesta av dem som gör detta är kvinnor. För det betalar de med ökad stress - eller helt enkelt lägre inkomst, eftersom de blir tvungna att gå ned i arbetstid för att klara detta.
Det är ett faktum att andelen äldre som behöver stöd och omsorg kommer att bli många, många fler under de kommande åren. Detta är därför en av de absolut största utmaningarna vi står inför i framtiden om kvinnors möjligheter att förvärvsarbeta faktiskt ska kunna upprätthållas. Antingen måste samhället satsa på att bygga ut äldreomsorgen så att den motsvarar de växande behoven, eller också riskerar vi att hamna i en situation där omsorgsarbete åter blir en oavlönad syssla för allt fler.
För de äldres skull och för oss yngre och medelålders kvinnors skull, som faktiskt vill kunna fortsätta arbeta också när våra föräldrar blir gamla och skröpliga, vill vi i Vänsterpartiet satsa på att bygga ut och förbättra den allmänna äldreomsorgen. Också det är en helt avgörande jämställdhetsfråga.
Fru talman! Det är som sagt inte bara i vård och omsorg som kvinnor har sämre löner och arbetsvillkor än män, utan det ser minst lika illa ut i det privata näringslivet. Det borgerliga påståendet att privatisering av vård och omsorg skulle lösa problemet med låga löner och dåliga arbetsvillkor på grund av ökad konkurrens faller därmed på sin egen orimlighet. Såvitt jag vet råder nämligen full konkurrens i handeln, industrin och restaurangbranschen, men löneskillnaderna mellan kvinnor och män är till och med större där än vad de är i kommuner och landsting. Deltider och otrygga visstidsanställningar är inte heller ett mindre problem för kvinnor i privat sektor än i offentlig.
Privatiseringarna av vården och omsorgen har alltså inte lett till vare sig högre löner eller bättre arbetsvillkor. Vad som däremot har hänt sedan privata företag släpptes in i vården är att det numera försvinner ungefär 4 miljarder kronor per år av skattebetalarnas pengar till vinster åt vårdföretagens ägare. Dessa pengar hade man kunnat använda på ett betydligt bättre sätt - till exempel hade de kunnat räcka till rätt rejäla lönelyft eller fler anställda och bättre arbetsvillkor. 4 miljarder kronor motsvarar faktiskt helårslöner för 10 000 sjuksköterskor.
I stället landar alltså dessa miljarder i fickorna på de stora vårdbolagens ägare, och som en extra liten ironi är dessa personer nästan uteslutande män. Nej, marknadslösningar kommer inte att undanröja könsdiskrimineringen i arbetslivet. Tvärtom krävs en aktiv och medveten politik som syftar till att förändra de strukturer som ligger till grund för diskrimineringen. Då måste man ha ett jämställdhetsperspektiv som genomsyrar hela politiken, hela vägen från Finansdepartementet genom alla ämnesområden i politiken, och den måste bedrivas på ett systematiskt och konsekvent sätt.
Vänsterpartiet har en sådan politik. Vi har en rad förslag som vi lyfter fram i alla möjliga sammanhang i alla olika utskott här i riksdagen och som syftar till just detta. På arbetsmarknadsområdet handlar det om utbyggda välfärdstjänster, stärkta rättigheter i arbetslivet, ett systematiskt jämställdhetsarbete på arbetsplatserna och en jämn fördelning av ansvaret för barn och hushållsarbete. Stärkt rätt till heltid, färre otrygga visstidsanställningar, delad föräldraförsäkring och skärpta krav på lönekartläggning och jämställdhetsplaner är några av dem.
En del av dessa förslag har regeringen redan röstat ned i samband med budgeten, och andra kommer vi att debattera längre fram i detta utskott. Jag hyser väl ingen större förhoppning om att allianspartierna plötsligt kommer att vända om och ansluta sig till dessa krav, men vi kan ändå konstatera att drygt fyra år av den borgerliga varianten av jämställdhetspolitik - skattesänkningar, nedskärningar i och privatiseringar av välfärden och försämrade trygghetsförsäkringar - hittills har lett till kraftigt ökade inkomstklyftor mellan kvinnor och män och ett rekordstort gap mellan kvinnors och mäns sysselsättning.
Det har lett till att fattigdomen bland ensamstående mammor har ökat, och i övrigt har ingenting hänt när det gäller fördelningen av föräldraledighet eller obetalt arbete. Då undrar man lite om allianspartierna är nöjda med detta resultat och kommer att fortsätta på samma spår, eller om vi kanske får höra någonting nytt under dagens debatt.
Fru talman! Jag står självklart bakom alla Vänsterpartiets reservationer, men jag yrkar bara bifall till de reservationer vi har gemensamt med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, nämligen nr 4 och 5.