Herr talman! Jag tycker att det är oerhört besvärande att det över huvud taget finns familjer - oavsett om det är både mamma och pappa, bara mamma eller bara pappa - som lever i relativ fattigdom. Jag törs också säga, med min egen erfarenhet som just ensamstående mamma under ett antal år, att det finns många ensamstående föräldrar som verkligen kämpar och som är beundransvärda för att de får ihop sin ekonomi och sin vardag.
Det här är dock inte något nytt problem, vill jag påstå. Det är inte heller något problem som kan vältras över på alliansregeringen. Jag var ensamstående mamma när det var socialdemokratisk regering, och det var inte bättre villkor då. Jag har agerat i olika sammanhang inte minst för att underhållsstöd och liknande bidrag från Försäkringskassan och så vidare ska höjas. Det har höjts med en hundralapp de senaste tio åren eller något sådant. Det är skamligt bara det. Man kan naturligtvis föra fram att den typen av insatser behöver förstärkas.
Om vi tittar på ensamståendes arbetsvillkor ser vi just detta - jag tror att det var Josefin Brink som tog upp det - att man ska hitta en barnomsorg som fungerar så att man kan jobba kanske lite mer eller åtminstone så pass mycket att man känner att man har huvudet ovanför vattenytan. Det här är en jättesvår fråga, och jag har inte alla svar på den. Men jag är övertygad om att samtliga partier borde kunna jobba mycket mer med de frågorna. Jag tar inte ensam på mig skulden för det här som en del av allianssamarbetet. Det har tyvärr funnits länge, som sagt.