Fru talman! I kampen för jämställdhet har det hittills nästan bara handlat om att kvinnor ska anamma de normer och villkor som gäller för männen. Hur ofta talas det inte om vikten av att kvinnor får tillgång till de manligt dominerade jobben, medan det fortfarande är ovanligt att tala om motsatsen, det vill säga att män i högre grad borde jobba i de så kallade kvinnojobben?
Mansrollen gynnar män på så sätt att den ger makt, bättre lön och större rörelsefrihet. Men samtidigt bakbinds även männen i patriarkatets egen tvångströja.
Miljöpartiet menar att det är dags att gå den andra vägen. Det är minst lika viktigt att männen anammar det som betraktas som traditionellt kvinnligt och går över till kvinnodominerade branscher. Ska detta kunna åstadkommas krävs det att lönerna höjs i dessa branscher, inte för att männen kräver detta utan för att vi ska ha ett mer jämställt arbetsliv, och att heltids- och visstidsanställningar blir minst lika mycket norm som i manligt dominerade branscher. Vi kan inte vänta på attitydförändringar. Det krävs beteendeförändringar.
Att verka för jämställdhet kräver olika metoder. Det finns ingen quick fix. Därför måste kampen för jämställdhet föras överallt och på alla områden, på det personliga och på det samhälleliga planet.
En förändring för att kunna bryta dagens könsmaktsordning blir möjlig när både män och kvinnor ser de strukturer och normer som styr vårt samhälle.
Fru talman! Ju fler män som engagerar sig i detta arbete, desto mindre kommer motståndet att bli. Implicit behöver detta inte betyda att det är männen som står för motståndet, men detta är ett faktum i de samhällen som har nått högre grad av jämställdhet.
Kvinnor och män kommer både att vinna och att förlora på de förändringar som förväntas av dem på grund av kön. För vissa män kan det till och med vara skrämmande att mista problemformuleringsföreträdet, tolkningsföreträdet, men också makten och ibland också pengarna. För vissa kvinnor kan det verka skrämmande att utmana rådande ordning och kräva utrymme. Men vi måste också se de vinster som det innebär i form av frihet att få leva utan förtrycket.
Framgångsrikt jämställdhetsarbete kräver strukturförändringar. Det handlar inte om enskilda fall och enskilda ärenden, utan det handlar om samhälleliga strukturer. Dessa strukturer skapas av lagstiftning, kommunala regelverk, avtal och överenskommelser på arbetsmarknaden. De underhålls också av dem.
Men det måste också finnas stor frihet och flexibilitet för lösningar som är anpassade till olika delar av samhällslivet. Övergripande generaliseringar måste kombineras med stor respekt för de lokala samhällenas olikheter. One size fits all funkar inte. Individens grundläggande frihet måste hela tiden beaktas.
Vi från Miljöpartiet tycker att lönekartläggningar ska genomföras varje år. Det har vi skrivit i våra motioner. Detta är någonting som egentligen borde vara självklart för dem som just har för ögonen att bryta strukturerna. Men så är tyvärr inte fallet i dag. Varför återgår man inte till den tidigare jämställdhetslagens krav på att arbetsplatser ska upprätta lönekartläggningar varje år och inte vart tredje år som det har blivit med den nuvarande lagstiftningen? Vad är problemet?
Regeringen har tidigare lyft fram att man med denna försvagning - det är de facto en försvagning av lagstiftningen - ville minska den administrativa bördan för företagare. Det är en minst sagt tvivelaktig motivering, tycker vi.
Det lagstadgade förbudet mot diskriminering på grund av kön är ett åtagande i enlighet med internationella konventioner. Men det är väl lite för mycket, tycker jag, att dessa relativiseras.
Att ge arbetsgivare fribrev att fortsätta att diskriminera kvinnor i arbetslivet därför att det innebär mindre krångel för arbetsgivaren är helt enkelt inte en legitim utgångspunkt.
Om vi ska uppnå målet om ett arbetsliv fritt från könsdiskriminering måste staten ställa krav på arbetsgivare att aktivt arbeta för att undanröja de strukturer och rutiner som orsakar och upprätthåller diskrimineringen.
Vi kan titta på vad den typ av lagstiftning som nu försvagats har inneburit för arbetstagare. Vi ser då att uppemot en fjärdedel av arbetstagarna inte längre omfattas av jämställdhetsinsatser. 21 000 färre företag än tidigare behöver inte längre upprätta en handlingsplan för jämställda löner och en jämställdhetsplan.
För vissa är detta kanske bara siffror. Men för andra innebär detta att det jag uttryckt i mitt resonemang tidigare inte kommer att förverkligas inom den närmaste tiden heller och inte att man åtminstone tar några steg i riktning mot idén om ett jämställt arbetsliv.
Fru talman! En annan viktig fråga som Miljöpartiet tidigare lyft fram är den om att det är hög tid att också politiken problematiserar frågan om maskulinitet - det här med att mäns och pojkars situationer i ett helhetsperspektiv närmare måste belysas. Att män och manlighet är norm och att manlighet är sammankopplad med makt medför inte per automatik att den normativa manlighet som råder är gynnsam för män i gemen. Förvisso kan man tycka att män som grupp gynnas av dessa strukturer. Men på individnivå ser vi att även mannen i mångt och mycket är fast i den roll som samhället, med den könsmaktsordning som råder, faktiskt ritat upp åt honom.
Gruppen mäns överrepresentation på maktpositioner och i vissa yrken är kanske självklara saker som vi inte längre tänker så mycket på, i alla fall inte om vi har en blåare nyans i partifärgen. Däremot vet vi att mäns överrepresentation när det gäller våld, missbruk, olyckor, hemlöshet och kriminalitet är aspekter av just den maskulinitet som måste ifrågasättas och analyseras bättre.
Är det så år 2011 att vi i det mest jämställda landet i världen inte har förmåga att lyfta blicken och försöka se denna typ av strukturer som försvårar, som gör livet svårare inte bara för män och kvinnor utan också för de barn som växer upp i ett sådant här system? Man kan tycka att vi svenskar har nått väldigt långt på området. Men det har väl aldrig hindrat oss från att sträva efter att bli ännu bättre.
Den kritik som jag för fram kan kanske vara lyxkritik när man i en majoritet av världens länder inte ens når upp till kanske en hundradel av de ambitioner och de resultat som vi här i Sverige har nått upp till.
De facto har vi i vårt utskott att hantera de frågor och förslag som kommer på våra bord. Utifrån den sammanställning som vi här har framför oss och som vi i dag ska hantera och som vi nästa vecka ska rösta om måste vi lyfta på varenda sten och se på varenda struktur. Om vi ska kunna uppnå, eller åtminstone ta ytterligare steg på vägen mot, ett jämställt samhälle kommer det att behövas.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till de reservationer som vi har gemensamt med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, nämligen reservationerna 4 och 5.