Fru talman! Först skulle jag tycka att det vore intressant att höra vad Siw Wittgren-Ahl anser om sitt eget och sitt partis ansvar för hur Försäkringskassan, de långa sjukskrivningarna och de tidigare förtidspensioneringarna har utvecklats under de senaste tio åren. Det är naturligtvis den sittande regeringens ansvar att följa upp att förhållandena förändras, men kritiken faller i väldigt hög grad - till 90 procent vill jag hävda - på den gamla regeringen eftersom det system som utvärderas här är det gamla systemet. Våra förändringar har inte börjat gälla än.
Jag menar att det är uppenbart att rehabiliteringskedjan med krav på avstämningsmöten kommer att leda till tätare kontakter mellan arbetsgivare och försäkringskassa. Gör det inte det får vi tydliggöra det ännu mer. Själva idén är att Försäkringskassan ska efterfråga uppgifter om hur det går med rehabiliteringen och vilka möjligheter det finns att pröva arbetsförmågan så tidigt som möjligt.
Jag skulle inte använda ordet offer som Siw Wittgren-Ahl sade att Helena Rivière hade sagt. Men jag håller med om att vi, som jag uppfattade det - man hör ju inte alla ord i en sådan här debatt - har haft en passivitet ifrån sjukförsäkringssystemets sida. Människor har tillåtits vara sjukskrivna länge utan att få hjälp med rehabilitering. Människor har rutinmässigt under långa perioder fram till för några år sedan placerats i det som då kallades förtidspensionering. Sedan kan man kalla det omhändertagande eller något annat, men det har varit ett stort problem att så många människor som har blivit långtidssjukskrivna har lämnats åt sitt öde utan åtgärder. De har fått en viss summa pengar men inte rehabiliterats. Det har varit problemet i det gamla systemet enligt min uppfattning.