Fru talman! Om man ska summera den här debatten lite kan man använda talesättet om att det är mycket skrik för lite ull. Man kan också göra en annan reflexion, och det är att man letar efter nyckeln där ljuset är, även om man inte har tappat den där. Det känns så när man kommer in i den här debatten.
Det här handlar om kritik mot Försäkringskassans kontakter med arbetsgivare, men här har hela tiden pratats om arbetsgivares kontakter med Försäkringskassan. Man blir väldigt konfunderad.
När det gäller vem som har haft ansvar säger man att det har varit jättebra tidigare, och nu är man jätteorolig för att vi tar bort ansvaret därför att 91 procent inte fick några möten. Jag skulle vara väldigt orolig om det var tvärtom, att det var att 91 procent
fick
möten som man ville ändra. Det är en viss skillnad i hur man diskuterar den här frågan.
Sedan hänvisar man till andra länder och talar om att där har arbetsgivarna ansvaret. Ja, men de har också det totala ekonomiska ansvaret, exempelvis i Nederländerna. Vi vill väl inte flytta över så att arbetsgivarna ska ta ansvar för ekonomin när vi säger att vi ska ha allmän sjukförsäkring? Debatten är så spretig att man nästan häpnar när man lyssnar till den.
Det man skulle kunna tänka sig hade varit tillagt till utskottets ställningstagande - man kan vara lite självkritisk här - är att man borde prata lite mer om företagshälsovårdens funktion, därför att den är nästa steg som är eftersatt, vilket alla är överens om, och det är kopplingen här. Jag kan ta ett exempel från Göteborg för några år sedan, där man tyckte att primärvården var så dålig att SKF startade en egen vårdcentral för att deras anställda skulle ha vården lätt tillgänglig och få vård i tid. Det fungerade alldeles ypperligt, särskilt som de hade många utländska anställda som jobbade, som normalt har större utslagningsfrekvens. Det finns alltså positiva inslag där arbetsgivare tar sitt ansvar.
Något som jag också skulle vilja lyfta fram, som är lite märkligt är följande: Jag förstår inte riktigt vart man vill komma. Det är uppenbart att det har varit sådana brister i uppföljningen beträffande hur Försäkringskassan har kontaktat arbetsgivarna trots att ansvaret finns. Då kommer den massiva, får man väl säga, kritiken från Riksrevisionsverket, och så förutsätter de som normalt sett är myndighetskramare att myndigheterna är lomhörda och måste ha någon som pekar dem i ryggen hela tiden och talar om hur de ska styra i direktiv.
Jag tror faktiskt att Curt Malmborg med flera är lyhörda för kritiken. Finns det riktig kritik så kommer man att åtgärda detta. Nu genomför man en jättestor omorganisation, som det inte har pratats om här, där man utser 3 000 särskilda sekreterare eller coacher, som man säger, för att följa fall som är långa och svåra. Det är ju jättebra. Man gör en omorganisation där man kopplar ihop lokalisering med arbetsförmedlingarna, vilket är jättebra. Man har alltså lyssnat på kritiken, och man är på väg åt rätt håll.
Då kan man säga att man vill ännu mera och så vidare, men jag tycker att någonstans måste man anmäla sig för att diskutera den situation som har varit och som man har ansvar för, och dessutom den som nu föreligger. Sedan kan vi företrädare för alliansen säga att vi gör det och det och tror på det och det.
Men diskussionen har inte handlat om vad rapporten handlar om, utan har dragit ut över en timme med diskussion om något som detta inte handlar om. Det är klart att vi kan ägna kammartid åt det, men jag tror inte att de som kommer efter oss är så nöjda med det.
Jag tycker att vi framgent ska skärpa oss lite grann när det gäller att diskutera sakligt innehåll. Sedan är det fritt fram för var och en att framföra sina uppfattningar, men lite mer stringenta ska vi nog vara i det här utskottet, annars svämmar det över.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.