Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 1 och 2.
Vi ska i den här debatten behandla ett betänkande som rör en redogörelse från Riksrevisionen. Det verkar nästan som om borgerligheten anser att en sådan redogörelse bara ska läsas igenom och läggas till handlingarna. Det är ett förslag. Sedan ska vi glömma bort att redogörelsen över huvud taget har gjorts.
Jag menar att det i den här rapporten finns många viktiga slutsatser att ta till sig. Men jag ska för den delen inte säga, och jag känner ingen skadeglädje: Vad var det vi sade? Vi debatterade och beslutade om att ta bort arbetsgivarnas skyldighet att göra rehabiliteringsutredningar. Jag tycker att redogörelsen visar att det blev precis just så: Vad var det vi sade?
Arbetslivet har genomgått genomgripande förändringar. I många fall är det försämringar. Det har skett sedan början av 90-talet. Under samma period som förändringstakten har ökat i hela arbetslivet har arbetsmiljöarbetet tagit många och stora kliv tillbaka. I en forskningsrapport som gavs ut av Arbetslivsinstitutet år 2005 klarlades hur den ökade sjukfrånvaron sedan slutet av 90-talet var resultatet av politiska beslut och den ekonomiska nedskärnings- och saneringspolitiken. Enligt Arbetslivsinstitutet är det nedskärningspolitikens omorganiseringar, personalminskningar och bortrationaliseringar som har medfört att det kvalificerade rehabiliteringsarbetet till slut kollapsade.
Jag och Vänsterpartiet menar att arbetsgivare inte har tagit tillräckligt ansvar för detta. Den redogörelse vi debatterar i dag visar att Försäkringskassan är ett dåligt stöd för de sjuka som inte klarar av sitt arbete på grund av sjukdom.
För Vänsterpartiet har frågan om arbetsgivarnas ansvar för rehabilitering och det förebyggande arbetsmiljöarbetet varit prioriterad i ohälsoarbetet. Vi anser att detta måste skärpas, och vi anser också att sanktioner bör införas mot arbetsgivare som inte uppfyller detta ansvar. Vi har alltså en helt annan syn på arbetsgivarens ansvar än borgerligheten har.
I stället för att titta på vilka åtgärder som behöver vidtas för att stärka den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och för att tydliggöra ansvarsfördelningen har den viktigaste aktören kopplats bort. Arbetsgivaren finns inte längre med i processen.
Fru talman! I debatten som föregick beslutet att ta bort arbetsgivarnas skyldighet att göra rehabiliteringsutredningar såg man från regeringens sida inga risker. Men nu visar Riksrevisionens redogörelse att Försäkringskassans kontakter med arbetsgivarna lämnar mycket att önska och att det finns allvarliga brister. Till exempel har man funnit att Försäkringskassans handläggning av sjukfallen präglas av passivitet. Det finns också andra fakta som framkommer i granskningen.
När det gäller utredning av om den sjukskrivne kan arbeta efter anpassning på arbetsplatsen saknas en sådan bedömning i 10 procent av fallen. När det gäller bedömning av om den sjukskrivne kan utföra andra arbetsuppgifter saknas en sådan bedömning i 30 procent av fallen. När Försäkringskassan ska avgöra om den sjukskrivne ska få andra arbetsuppgifter efter viss rehabilitering saknas en sådan bedömning i nästan hälften av fallen. I 45 procent av fallen finns inte de bedömningarna.
Det är oundvikligt att i denna debatt koppla ihop detta med vad som är på gång i rehabiliteringskedjan - som ni kallar det, jag kallar det för något annat. Jag kan inte bli annat än orolig. Vad säger att bedömningarna kommer att fungera den 1 juli när de inte gör det i dag? Vilka katastrofala följder kommer det att bli för den enskilde sjuke när bedömningarna inte blir av inom de kommande uppsatta, hårda och icke förhandlingsbara tidsgränserna? Ni pratar om tre månader och sex månader. Jag tycker att utskottsmajoriteten har tagit alldeles för lätt på Riksrevisionens kritik och de brister som man pekar på. Samtidigt håller ni på att genomföra ett systemskifte som kommer att drabba sjuka och lågutbildade hårt.