Fru talman! Det är uppenbart att dagens trygghetssystem inte längre fungerar som det är tänkt. Alltför många hamnar utanför Sveriges trygghetssystem. Det är ett trygghetssystem som har fungerat tillfredsställande under många årtionden men nu måste ses över och moderniseras.
Det är en massiv kritik mot Försäkringskassan som förs fram av Riksrevisionen när det gäller kontakter med arbetsgivare. Men det finns anledning att se kritiken i ett större sammanhang. Har regeringen gett Försäkringskassan de förutsättningar som krävs för att människor ska få den hjälp de behöver? Är trygghetssystemen utformade så att människor slipper bli bollade mellan olika myndigheter när de råkar bli sjuka eller arbetslösa? Svar: Nej.
Alla svenskar har rätt att känna en grundläggande trygghet. Människor behöver veta att de omfattas av trygghetssystemen den dag de behöver hjälp. Så är det till viss del i Sverige, men inte fullt ut. Alltför många känner numera oro för vad som händer den dag de blir sjuka eller arbetslösa.
Miljöpartiet anser att trygghetssystemet inte får bygga på misstro mot människor, utan tvärtom bör utgå från att människor är ansvarstagande. Regeringen har försämrat trygghetssystemen i rask takt sedan den kom till makten. Det som är värst är dock att ni också har skapat en misstro när det gäller tryggheten som gör att det är svårt att med några enkla återställare återupprätta ett trygghetssystem som man kan lita på. Det är ett skäl till att Miljöpartiet nu diskuterar att skapa ett helt nytt system. Vi kallar det arbetslivstrygghet.
Vi tror att det är viktigt att samordna försäkringssystemen och skapa ett system med en dörr in.
Vad menar vi då med arbetslivstrygghet? Till exempel att arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen slås ihop. Du vänder dig till en och samma myndighet, ett och samma kontor, oavsett om du är sjuk eller arbetslös. Det blir skräddarsydda insatser för alla som behöver stöd. Arbetslöshetsersättningen skattefinansieras, precis som sjukförsäkringen. Det är solidariskt.
Ersättningsnivåerna för sjuka och arbetslösa föreslås vara på samma nivå. Försörjningsstödet eller de så kallade socialbidragen flyttas från kommunerna till den nya myndigheten så att alla pengar för ersättning samlas i en påse. Det skulle ge förutsättningar.
I revisionens granskningsrapport är det tydligt att Försäkringskassans handläggning är passiv. Det har vi hört här i dag. Exempelvis dröjer det ofta ett år eller mer innan ett avstämningsmöte kommer till stånd. Det är fullständigt oacceptabelt. Regeringen drog ju ned anslaget till Försäkringskassan förra året samtidigt som det pågick en stor omorganisation inom myndigheten. Det är inte konstigt att det ser ut som det gör. Nu har man äntligen insett det tokiga i det och tillför nya pengar igen, men det är så dags för de människor som har drabbats.
Vad gäller Försäkringskassans bedömningar av arbetsförmågan anges i rapporten att ju fler moment som Försäkringskassan ska utreda desto färre bedömningar görs. Försäkringskassan har bristande kunskaper om den sjukskrivnes arbetsplats och vilka lämpliga alternativa arbetsuppgifter som arbetsgivare kan erbjuda.
För många små arbetsgivare finns inte kunskap att göra en rehabiliteringsutredning. Då är det bättre att Försäkringskassan har ett tydligt uppdrag att genomföra det, men regeringen har tagit bort resurserna för att köpa rehabiliteringstjänster; det ska någon annan göra. Det är ett feltänk.
I rapporten konstateras att Försäkringskassans arbetsgivarkontakter inte är prioriterade. Kontakterna med arbetsgivare är få. Som vi har hört här förut saknas det ofta underlag, och Försäkringskassan utreder möjligheterna till fortsatt arbete hos nuvarande arbetsgivare i alldeles för liten utsträckning. Vidare framgår att handläggningen av sjukfall där de sjukskrivna är anställda hos små arbetsgivare uppvisar fler brister än handläggningen av övriga fall och att arbetshjälpmedel inte ingår i bedömningen av arbetsförmågan samt att rutinerna för informationsinhämtning inte är säkerställda.
Det är snart ett år sedan arbetsgivarens skyldighet att göra rehabiliteringsutredningar avskaffades, och förslaget har varit känt långt innan det. Det är oacceptabelt att rutiner ändå inte har byggts upp. Var ligger regeringens ansvar? Det är klart att regeringen måste se till att Försäkringskassan har tydliga rutiner och metoder för att få in beslutsunderlag. Har regeringen i regleringsskrivelse givit tydliga sådana riktlinjer? Det är en fråga till er.
Miljöpartiet yrkade avslag på förslaget att ta bort Försäkringskassans skyldighet att kalla till avstämningsmöte inom 90 dagar när regeringen drev igenom det förslaget förra året. Då motiverade ni det med att det inte fungerar så bra ändå så vi kan lika gärna ta bort alla avstämningstider.
Vi motsätter oss principen att enbart individen har förpliktelser, medan andra aktörer avlövas ansvar. Det ska finnas en möjlighet för individen att veta vad man har rätt att ställa krav på. Man ska veta vad myndigheten är skyldig att utföra.
I alla andra sammanhang brukar den moderatledda regeringen hävda den enskildes rätt, men det gäller tydligen inte de sjuka.
Miljöpartiet anser att regeringen borde använda resurstillskottet på 700 miljoner som Försäkringskassan får i år till att handläggarna får ett bättre stöd för att kunna ta in de uppgifter som behövs från arbetsgivarna för att individen ska kunna ges hjälp att komma åter i arbete.
Bifall till reservation 3.