Fru talman, riksdagskolleger och eventuella åhörare som inte finns på läktaren men kanske skulle kunna finnas vid sin radio eller tv! Jag tänkte att jag skulle ge en kort bakgrund till det vi ska behandla här i dag om det finns någon annan än fru talman som lyssnar och som kanske inte vet vad ärendet handlar om. Det vore kanske bra att berätta det.
Det vi ska diskutera här i dag är en redogörelse från Riksrevisionens styrelse. De har granskat Försäkringskassans kontakter med arbetsgivaren.
Bakgrunden till det är att Försäkringskassan har ett generellt ansvar för att den försäkrades rehabiliteringsbehov kartläggs och att åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Arbetsgivaren har å sin sida att vidta de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering på arbetsplatsen.
När Riksrevisionen nu granskar Försäkringskassan visar det sig i många fall att utredarna inte tittar på möjligheten till anpassning av arbetsplatser och eventuella andra arbetsuppgifter. Riksrevisionen har också funnit flera brister i Försäkringskassans utredningar, och bristerna medför ju en ökad risk för att den enskildes arbetsförmåga inte tas till vara och att sjukskrivningen kan bli onödigt lång. Samtidigt konstaterar Riksrevisionen att enskilda människor behandlas olika.
Vidare anses också att Försäkringskassans handläggning är passiv. De gör alltså inte mycket. Det dröjer länge innan man får det avstämningsmöte man ska ha. Vad gäller Försäkringskassans bedömningar av arbetsförmågan anges i rapporten att ju fler moment som Försäkringskassan ska utreda, desto färre bedömningar görs.
Försäkringskassan prioriterar inte arbetsgivarkontakterna, konstaterar man vidare i rapporten. Kontakterna med arbetsgivarna är få, och ofta saknas underlag från arbetsgivarna när Försäkringskassan utreder möjligheterna till fortsatt arbete hos arbetsgivaren.
Handläggningen av de sjukfall där sjukskrivna är anställda hos arbetsgivare med små företag uppvisar fler brister än handläggningen av övriga fall. Arbetshjälpmedel ingår inte heller i bedömningen av arbetsförmågan. Vidare konstaterar Riksrevisionen att rutinerna för informationsinhämtning inte är säkerställda. Man har alltså inga rutiner på Försäkringskassan för att hämta hem detta.
Vidare framhålls också att Försäkringskassans utredningar inte kan anses leva upp till de krav som bör ställas på ärenden som rör enskilda personer, att handläggarna måste få det stöd som de behöver för att kunna genomföra kvalitativa utredningar av sjukskrivnas arbetsförmåga och att sjukskrivna så långt som möjligt måste behandlas lika oavsett var i landet de är bosatta.
Kort sagt konstaterar Riksrevisionen att Försäkringskassans arbetsgivarkontakter är ett eftersatt område.
Av detta, kära riksdagskolleger, drar den borgerliga majoriteten slutsatsen att arbetsgivarens roll i rehabiliteringsarbetet ska nedtonas. Den sjuke och Försäkringskassan ska sköta detta på egen hand.
Arbetsgivarna är sedan den 1 juli 2007 inte längre skyldiga att göra en rehabiliteringsutredning. En sådan skulle tidigare ställas till Försäkringskassan inom åtta veckor räknat från dagen då sjukanmälan gjordes. Trots svidande kritik från Riksrevisionen om att Försäkringskassan inte är förtrogen med hur arbetsgivarna organiserar sina arbetsplatser eller vilka alternativa arbetsuppgifter som finns, säger den borgerliga majoriteten att Försäkringskassan ska ansvara för rehabiliteringsutredningarna. På vilket sätt har Försäkringskassan blivit duktigare på detta genom att arbetsgivarnas ansvar för rehabilitering har avskaffats? Hur kan man dra den slutsatsen? Det är det nog många som undrar.
Vi socialdemokrater har i detta betänkande två reservationer som vi yrkar bifall till. Utgångspunkten är - jag vänder mig då speciellt till Nya moderaterna, som säger sig vara ett arbetarparti - att enligt socialdemokratisk modell är det arbetsgivaren som har ansvar för arbetsmiljön. Vi anser att arbetsgivaren och vi som finns på arbetsplatsen har den bästa kompetensen att avgöra om det går att omorganisera arbetet så att den sjuke kan komma tillbaka till arbetet. Därför är det viktigt att arbetsgivaren gör planen för arbetsrehabiliteringen. Det tycker tydligen inte Moderata samlingspartiet - arbetarpartiet.
Eftersom sjukskrivningar oftast utgår från arbetsplatsen, och man tycker att det är en myndighet som ska utreda eller ta ansvar, ska ni kanske göra studiebesök i verkligheten för att se det som vi som har varit ute på arbetsplatser vet, nämligen att det är de på arbetsplatsen och arbetsgivaren som vet hur arbetet kan organiseras om så att den sjuke kan komma tillbaka. Därför är det lämpligt att de har det ansvaret. Det är därför vi yrkar bifall till våra reservationer.
Ni svarar att utredningen ska lämnas därhän eftersom ni tycker att det är upp till Försäkringskassan att ta tag i problemet. Ni skriver i betänkandet: "De brister som konstateras i granskningsrapporten vad gäller Försäkringskassans kunskaper om den sjukskrivnes arbetsplats är naturligtvis inte acceptabla och måste åtgärdas. Utskottet, som förutsätter att så sker, anser emellertid att detta i första hand är en uppgift för myndigheten själv."
Vi tycker att en myndighet ska styras. Det är därför vi har myndigheter. Det är viktigt att lämna signaler till myndigheterna om vad man tycker. Vad som är ännu mer konstigt i den borgerliga majoritetens skrivningar är att det finns en insikt om problemet men att man inte gör några tillkännagivanden utan man gömmer huvudet i busken. Man säger att man tror att de rättar till det själva.
På vilket sätt kommer regeringen och den borgerliga majoriteten att se till att den sjuke får den hjälp som kan behövas i framtiden, arbetsplatsrehabilitering, på ett rättssäkert sätt och i kontakt med Försäkringskassan? Hur ska ni se till att säkerställa detta i framtiden?
Fru talman! Jag yrkar bifall till våra reservationer.