Herr talman! Jan Fransson ställde frågan om hur
statliga banker bäst bör utvecklas. I första hand
sker det genom att avveckla det statliga ägandet.
Erfarenheterna av staten som ägare för såväl
Nordbanken som tidigare PK-banken kan vi själva
se effekterna av. De är inte särskilt upplyftande.
Att vi i riksdagen skulle diskutera hur man bäst
utformar en bra struktur för en enskild bank är nog
den största otjänst som vi skulle kunna göra
banken. Det kliar alltid i fingrarna på politikerna
när det gäller att styra och ställa -- hos vissa
sannolikt mer än hos andra. Jag menar inte
nödvändigtvis Magnus Persson eller Jan Fransson i
det avseendet, utan det ligger säkert för oss alla,
eftersom vi är intresserade och vill vara med och
besluta om saker och ting. Men vissa saker kan inte
vi politiker hantera. Vi är inte bra på att driva och
leda företag, åtminstone inte i den roll som vi har
som politiker. Det finns andra exempel på detta
utanför banksektorn.
När det gäller enskilda företag gör vi bäst i att skapa
bra betingelser för dessa. Jag återkommer till att
det finns all anledning att ha synpunkter på de stora
strukturerna.
Magnus Persson frågade mig: Hur länge kommer
Gota Bank att leva? En sak kan jag säga: Gota
Bank hade inte levt längre än till september 1992
om inte regeringen och så småningom riksdagen
hade ingripit. Banken var helt färdig att avvecklas,
med våldsamma förluster, som nu skattebetalarna
har tagit. Banken kommer också i realiteten att
avvecklas, men precis som jag hela tiden har sagt
skall självfallet varje avveckling av en bank som har
gått så katastrofalt dåligt ske i ordnade former --
vilket också har skett -- och de livskraftiga delarna
skall tas till vara så att de kan utvecklas.
Alldeles bortsett från att staten inte är en bra ägare
finns det naturligtvis konfliktrisker i att i viss
utsträckning vara ansvarig för den finansiella
marknadens lagstiftning och strukturer och
samtidigt ha ett eget ägande på den marknaden.
Detta är konfliktrisker som vi måste vara medvetna
om.
Ägarens uppfattning vad gäller Nordbanken och nu
Nordbanken/Gota Bank måste naturligtvis vara att
man vill få så bra avkastning som möjligt på de
investerade medlen, i det här fallet en så bra
återbetalning som möjligt på de pengar som
skattebetalarna tyvärr har tvingats betala till följd
av spekulationsekonomin under 80-talets andra
hälft och den dåliga ledningen från såväl ägare som
ledning i banken. Detta är naturligtvis väldigt
viktigt.
Staten å andra sidan har ett stort intresse av ett
effektivt, väl fungerande betalnings- och
kreditsystem och också en effektiv och bra
konkurrens på det området. Vi arbetar i den
riktningen genom att riva ner regleringar och
hinder för etablering av nya banker, men självfallet
ställs krav på den verksamhet som skall bedrivas.
Vi har förbättrat möjligheterna för utlänningar att
förvärva svenska banker. Det finns alltså möjlighet
att uppnå den konkurrens vi eftersträvar.
Låt mig sedan gå in på frågan om Nordbanken.
Som jag sade inledningsvis är ingen av oss tre som
deltar i debatten någon expert på hur man bedriver
bankverksamhet. Vi har olika uppfattningar, mål
och ambitioner. En ambition som vi naturligtvis har
anledning att ha är att få ett bra och effektivt
fungerande kreditsystem.
Om Jan Fransson och Magnus Persson har rätt i sin
bedömning av vilken vikt de tidigare bankerna
Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken kan
spela i sin region och hur mycket de kan bidra med
i en sammanslagning med Nordbanken, är ju detta
något som faktiskt kan användas av banken, vilket
tydligen också framgick av ett brev från
Nordbankens koncernchef Hans Dahlborg. Jag
förutsätter att den ledning som har tillsatts av
styrelsen i Nordbanken nu på bästa möjliga sätt
kommer att utforma bankens struktur för att uppnå
målet så bra lönsamhet som möjligt och att man ser
till att det målet också uppnås i ett framtida privat
ägarskap.
Har Jan Fransson och Magnus Persson rätt i det de
säger finns all anledning att tro att det finns
möjligheter att behålla den här typen av regionala
strukturer. Men beslut om detta skall inte fattas i
Sveriges riksdag och heller inte av Sveriges
regering. Vi kan nämligen inte göra de
bedömningarna, eftersom vi inte har tillräckligt
underlag.
Jag har full förståelse för att interpellationen har
ställts och att Magnus Persson också deltar i
diskussionen. Vi har all anledning att företräda
våra regioner och deras intressen, och om dessa
intressen sammanfaller med förutsättningarna för
en lönsam och bra bankverksamhet kan också dessa
intressen komma att tillgodoses. Det är ungefär vad
jag kan och vill svara i det här avseendet.