Herr talman! Jag håller med Sten Andersson i
Malmö om att detta är en oerhört svår och
grannlaga fråga att diskutera. Det hindrar dock inte
att den är viktig. Jag vill också här peka på den
debattskrift som statens medicinskt-etiska råd har
gett ut i frågan om eutanasi. Överskriften på Sten
Anderssons interpellation var faktiskt eutanasi,
men det har inte Bo Könberg tagit upp.
I de gängse ordböckerna är eutanasi synonym för
dödshjälp, barmhärtighetsmord. Jag vill fråga Bo
Könberg om det finns något särskilt skäl för att man
från regeringens håll inte uttalar sig om den sidan
av saken.
Vad Sten Andersson tangerar är att vi i Sverige
skulle införa de regler som finns i Holland. Där är
det fortfarande i lag förbjudet att medverka till
eutanasi, men ett tillägg till lagen ger läkare
åtalsfrihet om de har medverkat men hållit sig inom
vissa riktlinjer.
För min personliga del vill jag mycket bestämt säga
att den typen av regler vore oerhört besvärande.
Jag hoppas man inte har några funderingar på att
införa dem i svensk lagstiftning. Det av flera skäl.
För det första skulle det urholka respekten för
människovärdet som vi till varje pris måste
upprätthålla.
För det andra innebär det att patientens
självbestämmande -- dvs. att patienten själv tar
ställning -- alltid också inbegriper någon annans
självbestämmande. En läkare, sjuksköterska eller
kurator måste också hjälpa till. Därmed kräver
patienten att någon annan undertrycker sitt eget
självbestämmande.
Jag tror, som Bo Könberg, att en bättre väg att gå
är att ta tag i den ångest och oro som finns inför
döden, troligtvis hos oss alla. Vi måste försäkra
människor, göra det tydligt och troligt för dem, att
den dag de står inför sin död kommer de att få dö i
värdighet utan smärta och ångest.
Vi vet att trots mycket kurser och mycket skrivet
om smärta i livets slut så finns det fortfarande stora
kunskapsluckor ute bland personal och anhöriga
om hur man ger patienter smärtfrihet, hur man
förmedlar frihet från ångest inför döden. Denna
lucka, denna brist på kunskaper måste vi först och
främst se till att fylla. För det andra måste vi också
vara medvetna om att övervård förekommer. Det
har flera avhandlingar visat, bl.a. en av Carl
Kjellstrand för några år sedan.
Denna övervård kan förklaras av personalens egen
rädsla för döden, personalens egen orutin och
dåliga kunskaper. Den kan bero på rädsla för
anmälan till Socialstyrelsen. Men den kan tyvärr
också kanske bero på imperiebyggande
klinikchefer, klinikchefer som måste bevisa
behovet av ytterligare resurser till sina resp.
kliniker.
Socialstyrelsen har gett ut mycket tydliga råd om
detta. I dessa råd är man mycket klar över
patientens rätt att dö under värdiga former och
läkarens rätt att avstå från aktiv behandling, om
den inte gagnar patienten. Däremot har läkaren
eller sjukvårdaren aldrig rätt att avstå från
omvårdnad, dvs. att avstå från att underlätta för
patienten att leva till slutet. Det finns inte tillräcklig
kunskap om detta i sjukvården.
Jag vill att Bo Könberg tar klart avstånd från
propåerna som ligger inlindade i Sten Anderssons i
Malmö interpellation om att i Sverige underlätta
för eutanasi. Jag skulle också vilja att Bo Könberg
något mer utvecklar vad man funderar på att göra
för att sprida kunskaperna om lindring av smärta
och ångest.