Herr talman! Först vill jag ta upp något som kanske
orsakat missförstånd. Jag har använt ordet
eutanasi. Jag har inte gjort det därför att jag kan
grekiska utan för att jag har fått klart för mig att
ordet betyder en god och stilla eller värdig död. Jag
tycker ordet passar utmärkt i denna debatt. Om jag
har fått ordet fel översatt ber jag givetvis i så fall om
ursäkt för att jag ha använt det felaktigt.
Margitta Edgren talar om respekt för
människovärdet. Det är just det som jag vill ha
fram med denna debatt, med tanke på hur vissa
människor i dag blir behandlade i livets slutskede,
inte av illvilja, vill jag tillägga, men på grund av
bristande kunskap. En sak är gemensam för oss
alla, vad vi än sysslar med i livet, nämligen att vi alla
en gång skall dö; det är bara att konstatera. Det är
viktigt att vi dör under lika värdiga former som vi
förhoppningsvis levt våra liv.
Jag är dock litet förvånad över att
kunskapsluckorna eller kommunikationsbristerna
är så stora vid de verksamma sjukhusen vad gäller
något som så intensivt berör alla människor. Att
statsrådet lägger tyngd i uttalandet att han vill verka
för att kunskapsluckorna skall försvinna låter för
mig ytterst positivt. Jag är också nöjd med att
statrådet har tagit kontakt med danskarna för att
efterhöra deras senaste kunskaper i dessa frågor.
Visserligen tänker jag inte söka sak med Margitta
Edgren, men Margitta Edgren nämnde ingenting i
sitt inlägg om livstestamente. Jag skulle vilja fråga
Margitta Edgren något som jag tidigare frågat
statsrådet. Om en människa vid sina sinnens fulla
bruk skriver på ett intyg -- ett intyg som innebär att
om personen i fråga hamnar i en viss beskriven
situation inte vill ligga som ett kolli under sina sista
dagar -- får intyget bevittnat av två trovärdiga
personer och får det uppdaterat kanske vartannat
år, bör en sådan önskan respekteras, Margitta
Edgren? Vi säger ju alla att det är människans egen
vilja som ytterst skall vara avgörande.