Herr talman! Jag tackar för svaret på min
interpellation.
Under de senaste hundra åren har
läkarvetenskapen gjort enorma framsteg. Det har
inneburit att sjukdomar som för trettio eller femtio
år sedan ofta hade dödlig utgång i dag ganska lätt
kan botas. Man kan i dag göra kirurgiska ingrepp
som var främmande för läkarna för femtio år sedan.
Allt detta är positivt. Det har inneburit ett lättare
liv för många människor som har blivit sjuka eller
som har råkat ut för någon form av skada. Men
även det som huvudsakligen är positivt har alltid
någon gång något negativt med sig.
Det positiva har också fått den effekten att många
människor i livets slutskede tvingas tillbringa sina
sista dagar i en ur mänsklig synpunkt ytterst
förnedrande situation. Jag tror inte att någon
människa vill tillbringa de sista stunderna i livet
som ett kolli.
För något år sedan presenterades en
opinionsundersökning där en kraftig majoritet av
svenska folket delade denna uppfattning.
Prioriteringsutredningen, som statsrådet
refererade till, säger att man har rätt till ett värdigt
avsked från livet. Statsrådet erkänner här också att
kunskapen runt om i landet vad gäller smärtlindring
kunde varit betydligt bättre. Vi vet att denna
kunskap finns. Jag hoppas att den sprids ut och att
den blir tillgänglig för alla. Lika värdigt som vi vill
att livet skall vara, lika värdigt skall också livets slut
vara.
Den andra delen av min fråga handlade om
livstestamente. Det innebär att medan man är frisk
och vid sina sinnens fulla bruk skriver man ett intyg,
som är bevittnat och även kan uppdateras, där man
talar om att om man skulle hamna i en situation där
man inte längre är kontaktbar, så vill man inte att
det skall sättas in livsuppehållande insatser. Man
talar om att man vill få lov att somna in lugnt och
stilla.
Dessa testamenten har blivit diskuterade. Om jag
hamnar på sjukhus vid mina sinnens fulla bruk, så
kan jag tala om för doktorn att jag inte vill ha
medicinsk hjälp. Det accepteras. Men testamenten
accepteras inte alltid.
Jag har ett exempel från Malmö. För något år sedan
blev en kvinna rånad och nedslagen. Hon vaknade
aldrig upp ur sin medvetslöshet. När hon kom till
sjukhuset fann man i hennes papper att hon
tillhörde en viss religiös åskådning. Det stod att hon
under inga förhållanden ville ta emot blod, även om
det innebar att hon därför avled.
Detta respekterade läkaren. Jag tycker att man
borde respektera ett livstestamente på samma sätt.
Däremot är jag mycket orolig för en mening i
statsrådets svar. Statsrådet talar om alternativ. Han
säger att livstestamente är ett alternativ. Sedan
kommer: Ställföreträdare för patienten kan vara ett
annat alternativ.
Det vill jag aldrig vara med om. Då kan vi hamna i
rågångar där släktingar, t.ex. på grund av arv och
liknande, kan börja prata om att patienten önskade
si och så. Den situationen hoppas jag att ingen som
ligger på sitt yttersta skall behöva vara med om.
Det skulle bli mycket svårt att dra gränserna där.
Vidare, herr talman, har jag en fråga som är mycket
svår och ytterst besvärlig. Det rör vårt livs slut. Inte
en människa känner likadant som en annan. Men
det pågår verksamhet i Danmark och i Holland.
Statsrådet säger visserligen att det inte skett någon
utvärdering, men min fråga är: Kan vi inte i Sverige
själva sätta i gång en utredning i en fråga som
tydligen ändå berör så många människor? Vi
behöver inte vänta på vad som skall hända i
Danmark eller Holland.
Till sist: Anser statsrådet att den läkare gör fel som
i dag respekterar ett livstestamente, trots att
patientens liv, om medicinska insatser hade gjorts,
skulle ha kunnat förlängas med några dagar?