Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat
mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att
människor under livets slutskede skall bli
behandlade på ett värdigt vis. Jag har också fått
frågan om jag är beredd att medverka till en
lagstiftning där den enskilde människan ges en
större bestämmanderätt över vården i livets
slutskede.
De flesta människor dör i dag på sjukhus eller
andra vårdinrättningar men många vårdas också i
hemmet. Det är därför viktigt att kunskap om vård
i livets slutskede finns inom alla vårdformer. I
många fall föregås döden av en lång
sjukdomsperiod. Vi måste naturligtvis sträva efter
att människor i det sista skedet av livet får en så god
omvårdnad som möjligt och att en bra
smärtlindring kan ges.
Man brukar i det här sammanhanget tala om
palliativ medicin. Med det menas åtgärder som
syftar till att lindra de symtom som den döende
upplever. Det kan gälla att tillfredsställa fysiska,
psykiska, sociala och andliga behov.
Det finns mycken god kunskap om omvårdnad och
smärtlindring i livets slutskede, kunskaper som
utvecklats framför allt inom hospice-verksamhet
och smärtkliniker. Olika uppgifter tyder dock på att
dessa kunskaper inte i tillräcklig utsträckning nått
ut till läkare och annan personal inom vården.
Kunskapen om smärtlindring är tyvärr fortfarande
i alltför många fall otillräcklig utanför
specialklinikerna. Man måste kontinuerligt verka
för att den här kunskapen förs ut, att läkare,
sjuksköterskor och annan vårdpersonal får
fortbildning i dessa frågor med syftet att modern
smärtlindring och omvårdnad i livets slutskede skall
kunna ges överallt.
Inom Socialstyrelsen arbetar man för närvarande
med att kartlägga omfattningen av den utbildning
som i olika former ges i palliativ medicin. Tanken
är att man skall kunna visa på goda exempel för att
stimulera andra liknande initiativ.
Prioriteringsutredningen har i sin nyligen
publicerade delrapport framhållit att ett värdigt
avsked från livet bör vara en av de högst
prioriterade delarna inom vården. Just den frågan
har uppmärksammats av media och bemötts
mycket positivt.
Det är jag glad för. Jag anser nämligen också att
vården i livets slutskede bör prioriteras högt.
Människor skall inte behöva sluta sitt liv i smärta
och ångest.
Sten Andersson tar också upp frågan om ett större
självbestämmande över vården i livets slutskede.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall all vård
bygga på respekt för patientens självbestämmande
och integritet. Vad patienten själv önskar skall ha
avgörande betydelse. När en patient som drabbats
av en allvarlig och dödlig sjukdom, som det inte
finns någon bot för, inte är i stånd att uttrycka sin
egen vilja t.ex. på grund av medvetslöshet, bör man
försöka ta reda på om patienten tidigare i livet
uttalat sig för eller emot en viss behandling i livets
slutskede.
Jag har tidigare här i riksdagen besvarat en fråga
om s.k. livstestamenten. Ett livstestamente är en
skriftlig viljeförklaring där en person redan innan
någon sjukdom brutit ut uttryckt sin inställning till
livsuppehållande behandling i livets slutskede.
Jag redogjorde i mitt svar för de olika system med
livstestamenten som införts på skilda håll i världen.
Också i Sverige förekommer s.k. livstestamenten,
spridda av organisationer som Rätten till vår död.
Dessa testamenten är dock inte juridiskt bindande,
de registreras inte någonstans, och läkaren är inte
heller skyldig att följa dem.
Livstestamentet är ett sätt att få reda på patientens
vilja. Ett system med ställföreträdare för patienten
kan vara ett annat.
Jag poängterade i mitt tidigare frågesvar att jag är
helt klar över de svårigheter av både etisk och
juridisk art som är förknippade med
livstestamenten. Jag betonade samtidigt att de
berör en väldigt angelägen fråga.
Jag sade också att jag hade för avsikt att
återkomma till frågan när jag visse lite mer om
utvecklingen i exempelvis Danmark. Av vad jag har
inhämtat har man ännu inte gjort någon
uppföljning eller utvärdering av systemet med
livstestamenten i Danmark.