Herr talman! Trots att interpellanten deltar i
debatten börjar jag med att kommentera Margitta
Edgrens synpunkter. Jag har uppfattat Sten
Anderssons i Malmö interpellation på det sättet att
den handlar om just det som står i dess rubrik,
nämligen om vård i livets slutskede.
Interpellationen tar också upp det som tas upp i två
frågor som ställts till mig. Den första frågan handlar
om hur man som människa i livets slutskede skall
kunna bli behandlad på ett värdigt vis. Den andra
frågan handlar om hur man skall kunna få en större
bestämmanderätt över vården i livets slutskede.
Det stämmer att ordet eutanasi förekommer i
ingressen av interpellation och där synes definieras
som en god och stilla död. Jag har därför inte
uppfattat att Sten Andersson har frågat mig om de
frågor som Margitta Edgren uppfattar som
inlindade i Sten Anderssons interpellation.
Jag svarar ändå gärna på den fråga som Margitta
Edgren ställer; jag har gjort det i flera andra
sammanhang tidigare. Min uppfattning är att vi i
Sverige inte skall skaffa oss en sådan lagstiftning
eller tillämpning som i dag finns i Holland. Jag har
utvecklat detta i andra sammanhang och gör det
gärna i fler sammanhang, i den mån jag därigenom
bidrar till debatten på den punkten.
Jag har mer uppfattat Sten Andersson som oroad
över det som Margitta Edgren själv tar upp,
nämligen att det inom svensk sjukvård ibland
förekommer övervård. Sten Andersson avslutade
sitt inlägg med att fråga mig om huruvida man
såsom läkare gör fel om man bryr sig om
livstestamenten och på så sätt därigenom i
praktiken agerar så att patienten kanske lever
några dagar kortare än om de maximala
teknologiska insatserna sätts in. Därför har jag i
mitt svar koncentrerat mig till dessa frågor.
Nu riktar jag mig till Sten Andersson. Den bästa
tekniken för detta kan förstås diskuteras. I
ställföreträdarskap finns risker av den typ som här
nämnts. Utgångsläget är att det om patienten är
medvetslös och man som läkare och annan
vårdpersonal vill skaffa sig en uppfattning om vad
patienten haft för önskemål, ligger i saken natur att
man ibland försöker utröna detta genom att fråga
de människor som finns i patientens omgivning,
människor som känner patienten bäst. Samtal av
den typen förmodar jag inte alltför sällan
förekommer inom svensk sjukvård, just i
situationer där det, som Sten Andersson sade, rör
sig om några dagar. Detta är en mycket
komplicerad fråga att ta ställning till. Från
vårdpersonalens sida vill man säkert känna att man
handlar i harmoni med de släktingar och människor
som stått vederbörande närmast under livet, om
patienten i fråga är medvetslös.
Jag håller med om att om ett sådant förfarande
skulle institutionliseras får man förstås tänka sig
noga för, och det inryms i den allmänna bedömning
jag gjorde. Det finns, som jag sade, många
svårigheter av både etisk och juridisk art vid
utrönandet av detta.
Om vi skall utreda frågan separat i Sverige, var min
bedömning när jag besvarade frågan senast i
riksdagen att man borde kunna avvakta den typ av
försök som äger rum i ett land som liknar vårt så
mycket som Danmark gör. Jag har fortfarande
uppfattningen att eftersom danskarna av något
skäl, gott eller dåligt, kommit i gång före oss med
en försöksverksamhet, verkar det lämpligt att vi
försöker lära oss någonting av den verksamheten.
Direkt orsakat av Sten Anderssons interpellation
har våra danska kolleger kontaktats för att vi skulle
få reda på om det fanns någonting att ta del av.
Enligt det svar som vi fått finns ingen sådan
information för ögonblicket, men jag räknar med
att kunna få sådan.
Låt oss som sammanfattning av den diskussion som
vi nu fört säga att det är ytterst angeläget att
fortsätta med de ansträngningar som pågår från
Socialstyrelsens sida när det gäller att sprida ut den
redan befintliga kunskap som människosläktet
förskaffats till den svenska sjukvården, detta för att
få ett så värdigt slut på livet som möjligt. Jag är
överens med Margitta Edgren om att ju bättre vi
använder oss av moderna forskningsresultat om
bl.a. smärtlindring, desto färre människor kommer
att utsättas för plåga. Desto färre människor
kommer också innan en sådan situation inträffar
plågas av oro för vad som skall hända.
Det är naturligtvis bättre att vi ser till att människor
får ett så värdigt liv som möjligt, även de allvarligt
sjuka, än att sätta in insatser för att diskutera på
vilket sätt man bör tillmötesgå människor som
absolut inte orkar leva med sina plågor.