Fru talman! Jag tror att de flesta medborgare i Sverige tar för givet att myndigheter och fackförbund känner till vilka företag som bygger hus, spränger tunnlar och röjer skog i Sverige och att de flesta blir mycket förvånade när de inser att så har det inte sett ut. I själva verket har ingen haft en fullständig bild av hur många eller vilka företag från andra EU-länder som utstationerar anställda för att jobba här i Sverige.
Men trots att det har sett ut på det här sättet har vi ett antal exempel som har uppdagats på senare år där vi vet att utstationerade arbetare har lurats att jobba för usla löner och på villkor som strider mot både arbetsmiljölagen och arbetstidslagen. Det är också känt att det i sin tur har lett till att vi har sett en överrepresentation av arbetsolyckor och till och med dödsfall på arbetsplatser där utstationerade arbetare jobbar.
Tyvärr har det i flera fall framgått att det har varit själva affärsidén för de här företagen att vinna anbud genom att kalkylera med för låga löner, för långa arbetstider, bristande arbetsmiljö och så vidare. På det hela taget har det varit ganska riskfritt för sådana företag att verka i Sverige, eftersom det har krävts en hel del otur för att råka ut för någon form av kontroll innan arbetet är klart och de anställda åker hem igen.
Vänsterpartiet har länge krävt lagändringar som ger myndigheter och fack reella möjligheter att kontrollera företag från andra EU-länder som verkar här. Som Johan Andersson sade tidigare ställde sig faktiskt riksdagen redan 2011 bakom en sådan lagändring.
Vänsterpartiet välkomnar därför regeringens förslag om anmälningsskyldighet för utstationerande företag. Vi välkomnar också kravet på att företagen ska ha en representant på plats i Sverige som myndigheterna kan kommunicera med och delge eventuella misstankar om brott mot den svenska lagstiftningen.
Däremot är vi, precis som Socialdemokraterna, mycket kritiska till att regeringen valt att bortse från en del i det här riksdagsbeslutet genom att inte kräva att företagens representant i Sverige också ska ha befogenhet att förhandla med facket och teckna kollektivavtal för företagets räkning. Vänsterpartiet menar att det innebär att det även i fortsättningen kommer att göra det ganska svårt att skydda utstationerade arbetare från lönedumpning. Sverige har en skyldighet att göra just det, alltså att skydda utstationerade arbetare mot social dumpning enligt utstationeringsdirektivet, och i den svenska arbetsmarknadsmodellen är kollektivavtalet det enda som garanterar skäliga löner och arbetsvillkor. Vi har ju ingen myndighetsreglering av det.
Kollektivavtalen är också viktiga för att företag ska kunna konkurrera om uppdrag på lika villkor. Om företag från andra EU-länder kan vinna anbud här i Sverige genom att pressa sina lönekostnader riskerar svenska företag att konkurreras ut om de följer lagar och avtal, och i förlängningen riskerar det att underminera legitimiteten för hela kollektivavtalsmodellen på den svenska arbetsmarknaden.
Vänsterpartiet tycker därför att det måste vara väldigt tydligt i lagstiftningen att alla företag som vill ta uppdrag i Sverige förväntas teckna och följa ett kollektivavtal. Att kräva att företagets kontaktperson i Sverige ska ha behörighet att förhandla med facket och teckna kollektivavtal skulle vara en klar signal om att det är vad som gäller.
Regeringen menar att det skulle vara alltför betungande att kräva att företagen ska ha en förhandlingsbehörig person på plats i Sverige. I propositionen står det att en sådan person skulle behöva vara väl insatt i arbetsgivarens verksamhet och vara någon som arbetsgivaren har ett särskilt förtroende för.
Jag har lite svårt att förstå den motiveringen. För det första får man väl utgå från att företag i allmänhet kommer att vilja utse kontaktpersoner som de har förtroende för. Men framför allt är det ingen extraordinär sak att teckna ett kollektivavtal och förhandla med fackförbund om man verkar på den svenska arbetsmarknaden. Det är ju kollektivavtalen som är normen för löner och arbetsvillkor i Sverige, och de företag som inte klarar av de lönenivåer och annat som avtalen reglerar är helt enkelt inte konkurrenskraftiga nog att verka här. Därför är det ganska hederligt att redan från början tydligt signalera att företag som vill ta uppdrag i Sverige bör känna till det här och förväntas följa de svenska branschavtalen. När det sedan gäller själva tecknandet av kollektivavtalen behöver knappast hela vd-staben vara på plats.
Om regeringen menar allvar med att företag som kommer hit ska acceptera den svenska modellen och delta, precis som alla andra företag, i förhandlingar med facket är det rimligen betydligt mer betungande att varje gång en förhandling är påkallad tvingas skicka efter behöriga personer än att redan från början se till att den som har mandat att förhandla finns på plats i landet. I den svenska modellen ingår ju faktiskt en ständig dialog där parterna förhandlar med varandra ganska ofta ute på arbetsplatserna.
Vänsterpartiet menar, i likhet med LO och TCO, att regeringens förslag också riskerar att innebära att vi inte lever upp till våra internationella åtaganden till skydd för löntagarnas rättigheter. Vi är skyldiga enligt ILO-konventionerna 98 och 154 att främja och underlätta förhandlingar mellan fack och arbetsgivare i syfte att teckna kollektivavtal.
Vi menar att det förutsätter att arbetsgivare som verkar i Sverige faktiskt har representanter på plats som facket kan förhandla och teckna avtal med.
Vänsterpartiet ser den sociala dumpningen som ett allvarligt hot mot löntagarnas villkor, inte bara i Sverige utan i hela EU. Över hela Europa växer oron för att den fria rörligheten i kombination med hög arbetslöshet i många medlemsländer leder till att allt fler människor utnyttjas som låglönearbetskraft, medan företag som följer lagar och avtal riskerar att konkurreras ut.
Vi har under åren lagt fram en lång rad krav för att skydda löntagarnas rättigheter i Sverige och resten av EU och för att stärka den svenska kollektivavtalsmodellen i syfte att förhindra lönedumpning. Den borgerliga regeringen har under samma tid i stället konsekvent valt att omfamna varje inskränkning av fackliga rättigheter som Bryssel och Luxemburg ens knystat om.
Med lex Laval begränsade regeringen fackets rätt att vidta stridsåtgärder mot utstationerande företag. För detta har Sverige fått skarp kritik från ILO:s expertkommitté. Den här gången väljer regeringen bort möjligheten att underlätta för fack och arbetsgivare att komma till tals med varandra och teckna kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden.
Tyvärr måste man konstatera att det finns en tydlig linje i regeringens politik på det här området. I princip är man för kollektivavtalsmodellen, men i praktiken gör man vad man kan för att sakta men säkert undergräva den.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservationen i betänkandet.