Fru talman! Efter Maria Plass anförande tycker jag fortfarande att det är lika oklart på vilka grunder regeringen har bestämt sig för att inte ställa krav på att utstationerande företag ska ha en representant här som är behörig att teckna kollektivavtal.
Det meddelande från EU-kommissionen som Maria Plass och regeringen hänvisar till säger ju bara att "det bör vara tillräckligt att bland de utsända arbetstagarna" och så vidare och dessutom att representanten ska vara en "mellanhand mellan det utländska företaget och den behöriga tillsynsmyndigheten".
Vi kan väl konstatera på en gång att det inte står att det är något förbud mot att denna person ska ha en större behörighet och befogenhet att till exempel teckna avtal. Dessutom är det så att när det gäller kontroll av löner, till exempel att leva upp till minimilöner i enlighet med svenska branschavtal, finns det ingen myndighet som har den tillsynsskyldigheten i Sverige. I Sverige är det fackförbund, fackliga organisationer, som kontrollerar att löner är på rätt nivå. Då blir hela den här skrivningen ganska irrelevant i relation till den svenska modellen, där vi inte har någon myndighetskontroll av löner.
Frågan kvarstår på vilket sätt detta uttalande från EU-kommissionen skulle hindra den svenska regeringen att hävda att eftersom det enda sättet att skydda utstationerade arbetstagare från lönedumpning är att följa ett svenskt kollektivavtal måste dessa företags representanter också ha befogenhet att teckna sådana avtal. Annars har vi i praktiken ingen möjlighet att erbjuda dem något skydd.