Herr talman! USA var initiativtagare till en hel del
av innehållet i Kyotoprotokollet och inte minst meka-
nismerna. Från USA:s sida såg man det som ett oer-
hört viktigt inslag att kunna ha ett system för ut-
släppshandel. Man håller naturligtvis kvar vid den
uppfattningen i dag.
Det är också klart att det finns olika uppfattningar
inom det amerikanska näringslivet för och emot Ky-
otoprotokollet. I och för sig är den negativa inställ-
ningen inom näringslivet proportionellt sett lite större
i USA än vad den är i Europa. Det är väldigt svårt att
spekulera i hur diskussionen i USA i den här viktiga
frågan kommer att se ut under de närmaste åren. Men
vi är överens om att det är viktigt att få med USA.
Eftersom USA har ett väldigt gap på ungefär 19 %
mellan de nuvarande utsläppen och det åtagande man
har enligt Kyotoprotokollet minskar naturligtvis den
reella möjligheten för USA att nå sitt åtagande för
varje år som går om det finns kvar utanför. Det kan
vara så att den realistiska möjligheten att få med USA
är att få med USA för nästa åtagandeperiod, dvs.
perioden efter 2008-2012.
Det vet vi inte än. Det är viktigt för oss att hålla
kvar kontakterna, att vi kräver av USA att det för en
inhemsk politik som är förenlig med vårt gemen-
samma ansvar och att vi försöker att på olika sätt
medverka till att USA kan komma tillbaka till Kyoto-
processen.
Jag tror att mötet i Bonn har lett till att utsikterna
att få Kyotoprotokollet i kraft är betydligt större.
Däremot är det osäkert hur snabbt det kan gå. Inom
EU är beslutsamheten stor att vi ska försöka åstad-
komma ratificering före Johannesburgmötet nästa år.
Vi får komma ihåg att klimatkonventionen egent-
ligen är ett barn av Riomötet. Vi vill visa för världen
att vi kan hitta lösningar på sådana stora problem
innan vi träffas i Johannesburg nästa år. Jag har ingen
uppfattning om huruvida Japan och också Kanada
kommer att ha ratificerat till dess. Men utsikterna har
ökat i och med mötet i Bonn.