Herr talman! Visst, Sverige är och ska förbli ett
föregångsland på det här området. Sverige är det dels
därför att vi har ambitiösare nationella mål än vi
måste ha enligt Kyotoprocessen, dels därför att vi
tillhör de industriländer som har de allra lägsta ut-
släppen av växthusgaser per capita. Det är väl t.ex.
bara ett land inom EU som ligger något lite under oss,
och det är Portugal, och det beror ju inte på något
annat än att Portugal är ett land som nu håller på att
utvecklas från en lägre ekonomisk nivå än vad Sveri-
ge befinner sig på.
Vi ska bibehålla denna låga nivå av växthusgasut-
släpp, och vi ska också visa att man kan gå före med
åtgärder, som vi egentligen har gjort hittills också.
Det finns en beräkning som säger att om vi inte hade
haft de klimatpolitiska åtgärderna under det senaste
decenniet så hade utsläppen i Sverige i dag varit 14 %
över 1990 års nivåer, och nu ligger de på plus minus
noll. Inte minst koldioxidskatten, som Sverige var
först i världen med att införa, har varit ett oerhört
viktigt instrument för detta.
Detsamma tycker jag ska gälla det svenska nä-
ringslivet. Det intressanta med Bonn är ju också att
nu har vi ett besked till näringslivet om att den glo-
bala kampen mot klimatförändringarna i högsta grad
är levande. Det är också en signal till näringslivet om
att det finns lönsamhet att hämta i att nu snabbt och
tidigt, före konkurrenterna, utveckla bra och effektiv
ny teknik.
Slutligen: Självfallet ska vi försöka få tillbaka
USA i Kyotoprocessen. Det har ju varit tanken från
början. Vi har ju accepterat nu att USA inte finns
med. USA ska utveckla sin politik vid sidan av vår.
Vi ska ha nära kontakter. Jag funderar naturligtvis
ganska ofta - det gör säkert många av mina kolleger
också - på hur vi så snabbt som möjligt ska kunna få
in USA i Kyotoprocessen igen.