Herr talman, ärade kammarledamöter och åhöra-
re! Klimatmötet i Bonn föregicks av ett antal rappor-
ter om vad vi kan vänta oss när det gäller klimatför-
ändringar i framtiden.
Den viktigaste och tyngsta var naturligtvis den
tredje utvärderingsrapport som lämnades av den in-
ternationella vetenskapliga panel som studerar kli-
matfrågan.
Man har kommit fram till en betydande skärpning
jämfört med den andra utvärderingsrapporten. Man
sade bl.a. att den globala temperaturökningen kom-
mer att ligga i intervallet 1,4-5,8 % de närmaste 100
åren och att merparten av de senaste 50 årens tempe-
raturförändring har mänskliga orsaker. De senaste två
decennierna var de varmaste under 1900-talet.
Man lade fast att vi just nu har förändringar av
klimatet. Det är inte fråga om något framtida diffust
hot, utan klimatförändringen pågår just nu, och kli-
matförändringen är orsakad av mänskliga aktiviteter.
Det lades också fram en rapport från det ansedda
forskningsinstitutet IIASA i Wien, där man menade
att i 40 av de fattigaste länderna med sammantaget 2
miljarder invånare, varav 450 miljoner i dag är un-
dernärda, kommer produktiviteten i jordbruket att
försämras med upp emot 25 %. Det är inte svårt att
sätta sig in i vilka konsekvenser det kan få för männi-
skorna i dessa länder.
I Sverige kommer Naturvårdsverket med bedöm-
ningen att det i Östersjön finns risk för att blåstång,
blåmusslor, torsk och skarpsill i princip försvinner
när temperaturen ökar och salthalten i Östersjön
minskar. För gråsäl och vikare blir det svårare att
fortplanta sig när isen blir tunnare och istäcket mind-
re.
Detta är några av de vetenskapligt grundade var-
ningar vi hade med oss till Bonn.
Jag tror att vi alla är ganska väl insatta i vad som
hade hänt före Bonnmötet. Vi misslyckades att nå en
global överenskommelse i Haag fem månader tidiga-
re. Motsättningarna var för stora, inte minst motsätt-
ningarna mellan EU och en del andra industriländer.
Vi hade upplevt att USA lämnade Kyotoprocessen
under det svenska ordförandeskapet. Vi hade också
upplevt det intensiva diplomatiska arbete som det
ledde till, framför allt manifesterat i det beslut EU:s
miljöministrar fattade under det informella miljörådet
i Bryssel. Där sade vi att vi inte kan låta ett enda land
avgöra hur alla andra länder ska hantera en sådan här
fråga. Vi kan inte acceptera att Kyotoprotokollet ska
vara dött.
Det beslutet låg sedan till grund för omfattande
kontakter och resor mellan de länder som då blev så
centrala för möjligheten att ratificera protokollet.
I Bonn var utsikterna till framgångar ganska små.
Själv var jag väldigt pessimistisk inför det mötet
eftersom motsättningarna fortfarande var stora och
eftersom USA:s avhopp från Kyotoprocessen hade
ökat osäkerheten omkring vad en ratificering och en
anslutning till Kyotoprocessen egentligen skulle leda
till.
Det gick ändå att få en överenskommelse. Jag
håller med dem som menar att det var ett stort fram-
steg, även om man kan kritisera delar av innehållet i
överenskommelsen.
Jag ska gå igenom några av de viktigaste delarna
av överenskommelsen.
Jag börjar med det som något oegentligt brukar
kallas u-landsfrågor. Klimatfrågan är verkligen inte
något som kan delas upp i u-lands- och i-landsfrågor,
utan det är en global fråga.
Det kanske viktigaste där var det beslut som ett
antal länder på Bonnmötet fattade, nämligen att i en
gemensam politisk deklaration förklara oss vara be-
redda att tillhandahålla 410 miljoner euro till de än-
damål som krävs både för att öka tekniköverföringen
och för att göra dessa länder mer beredda på de kli-
matförändringar som sker.
Vi lade fast ett antal nya fonder som skulle hante-
ra de ökade resurser som krävs: en speciell klimatför-
ändringsfond för att finansiera teknologiöverföring
inom energi, transport, jordbruk, skogsvård osv., en
fond för anpassning under Kyotoprotokollet för att
hjälpa de mest utsatta länderna att genomföra åtgär-
der som möter den pågående klimatförändringen och
en speciell fond för de minst utvecklade länderna som
på många sätt naturligtvis kommer att bli de länder
som drabbas hårdast av klimatförändringen.
När det gäller det som kallas flexibla mekanismer
var de viktigaste besluten att vi inte lyckades komma
särskilt långt i fråga om EU:s önskemål att ha en stark
s.k. supplementaritetsprincip, dvs. frågan om hur
mycket åtgärder man måste vidta i sina egna länder
och hur mycket av sitt åtagande man kan möta t.ex.
genom handel med utsläppsrätter.
Vi har nu en formulering som innebär att de åt-
gärder man ska vidta själv ska utgöra en betydande
andel av varje parts ansträngning att nå sitt åtagande.
Det är alltså en ganska flexibel regel som blir svår
att instrumentalisera.
Vi fick också acceptera att vissa sänkprojekt
kommer att inkluderas i Clean development mecha-
nism redan under den här första åtagandeperioden.
När det gäller frågan om handel med utsläppsrät-
tigheter kan man säga att EU fick en framgång i och
med att alla länder måste reservera en relativt hög
andel av sina utsläppsmöjligheter i en speciell fond.
Det här är en lösning på problemet med att man an-
nars kan sälja utsläppsmöjligheter som man i realite-
ten inte har.
När det gäller den fråga som kanske var den mest
diskuterade inför och under Bonnmötet, nämligen hur
man ska ta hänsyn till kolupptaget när det gäller för-
ändring av markanvändning och skogsbruk lyckades
vi nå fram till en uppgörelse som innebär att 85 % av
upptagen i skogen räknas bort för att vi ska kunna
gardera oss för ändringar som ändå skulle ha skett
och för att vi ska kunna gardera oss för den veten-
skapliga osäkerhet som råder omkring detta. Vi lade
också fast ett tak för hur stora upptag som man får
räkna in i varje land, och det taket motsvarar 3 % av
utsläppen av växthusgaser. Det är det minsta av dessa
två värden som man får räkna med när det gäller att ta
in sänkorna som en kreditering till åtagandet.
Det innebär för Sveriges del att vi har fått en teo-
retisk möjlighet att öka utsläppen med ytterligare
3 %. Räknar man in det faktum att vi också har en
viss möjlighet till s.k. sänkor i Clean development
mechanism innebär det ytterligare 1 %. Sammantaget
innebär det stora möjligheter för vissa länder som
Kanada, Japan och Australien att så att säga få hjälp
med en del av sina tidigare åtaganden.
När det gäller efterlevandesystemet lades det fast
att det ska vara en kommitté med två paneler som ska
hantera det här systemet: en panel som ska vara
stödjande för länder som behöver hjälp med att leva
upp till sina åtaganden och en panel som kommer att
ha en mer dömande roll. De påföljder som blir tänk-
bara är dels att länder som inte lever upp till sina
åtaganden får utarbeta en handlingsplan för hur man
ska gå till väga, dels att man kan få rätten att sälja
utsläppsrättigheter indragen och dels att man kan få
en reduktion av tilldelad mängd utsläpp för komman-
de åtagandeperioder.
Detta är i all korthet innehållet i Bonnöverens-
kommelsen. Jag hävdar att detta är en framgång även
om man kan kritisera enskilda inslag i överenskom-
melsen. Framgången ligger väldigt mycket i att vi
ändå lyckades samla samtliga länder utom ett bakom
ett beslut i Bonn. Man kan nog också säga att det var
i Kiruna, under det informella miljörådet där, som
grunden lades för att detta var möjligt.
Dessutom blir framgången ännu större om man tar
hänsyn till att vi under 90-talet i samtliga de länder
som ansåg sig ha svårigheter med Kyotoprotokollet
hade väldigt kraftiga ökningar av olika utsläpp. Det
innebär att även när man har fått utrymme för de
sänkor som många anser är kryphål i det här proto-
kollet blir de faktiska minskningarna av utsläppen
som dessa länder måste klara under det här decenniet
tämligen stora. För Japan innebär det att man måste
minska utsläppen med 10,1 % under det här decenni-
et, trots att man kan använda sänkorna - en ren ut-
släppsminskning. Kanada ligger på ungefär samma
nivå, ungefär 9 %. Så en del av problemen med att
utfallet av Kyotoprotokollet kan beskrivas som gans-
ka svagt beror på att vi har 1990 som basår medan vi
undertecknade Kyotoprotokollet 1997.
Situationen för EU och Sverige är väldigt annor-
lunda jämfört med de här länderna. EU:s åtagande är
på minus 8 %. Där har vi under halva åtagandeperio-
den också klarat halva jobbet. Vi ligger nu på minus
4 %. Sverige har utrymme för att öka med 4 %. Vi
har ett nationellt mål att vi år 2000 ska ligga på 1990
års nivå. Det kommer vi med all sannolikhet att klara
med viss råge. Nu diskuterar vi som alla känner till
hur vi ska formulera nästa nationella mål.
Jag tror att jag nöjer mig med detta, herr talman,
och ber självfallet att få återkomma med en del ytter-
ligare kommentarer under frågorna.