Fru talman! Att bo bra är viktigt för oss alla. Bo-
endet är centralt för människornas trygghet. En öppen
och fungerande bostadsmarknad är nödvändig för att
människor skall kunna välja en bostad som passar
deras önskemål.
Möjligheter att påverka det egna boendet är en
förutsättning för ett självständigt liv. De som vill äga
och ta eget ansvar för sin bostad skall ha goda möj-
ligheter att göra det. I det egna ägandet ligger såväl
trygghet som inflytande.
Utgångspunkten för moderat bostadspolitik är att
människor skall kunna välja den bostad de själva
önskar. Människorna själva skall genom sin efterfrå-
gan bestämma över hur det skall byggas, om det skall
vara flerfamiljs- eller enfamiljshus. Människor skall
ges möjligheter, inte hindras, att välja hyres- eller
bostadsrätt, ägarlägenhet när vi får det i Sverige eller
ett eget ägt hus. Efterfrågan skall styra, inte politiker,
byråkrater eller detaljregleringar.
I ett särskilt yttrande beskriver vi moderater dels
den inriktning av den ekonomiska politiken, budget-
politiken och budgetramarna för 1999 som vi före-
språkar men som redan har "fallit", dels våra förslag
inom utgiftsområde 18 som skall ses mot bakgrund av
vad jag just sade i min inledning. Vi kommer därför
inte att delta i beslutet i morgon under mom. 1.
Dock har jag några reflexioner. Regeringens un-
derlag är på flera punkter undermåligt - eller rättare
sagt obefintligt. Mest uppseendeväckande är förslaget
i budgetpropositionen om den drastiska nedskärning-
en med två tredjedelar av anslaget till byggforskning-
en. Om de negativa konsekvenser detta åtminstone på
kort sikt skulle få för denna forskning nämns inte ett
ord. Moderaterna ansåg att det här var ohållbart och
tillförde anslaget ytterligare 75 miljoner jämfört med
regeringens förslag. Rimligen borde regeringen ha
presenterat sin syn på byggforskningen först och
därefter anslagsförslaget. Trots flera aviseringar om
en proposition under innevarande höst har uppenbar-
ligen inte regeringen orkat med något sådant.
I betänkandet behandlas också motioner från all-
männa motionstiden. Med anledning av några av
dessa föreslås tillkännagivanden. I det ena fallet
handlar det om vad som skall gälla för att ett bostads-
bolag skall få karakteriseras som allmännyttigt m.m. I
det andra fallet handlar det om stödet för reparation
av fukt- och mögelskadade hus. Moderaterna i ut-
skottet argumenterar i reservation 6 mot majoritetens
tillkännagivande vad gäller kommunala bostadsbolag.
Då det gäller stödet till fukt- och mögelskadade hus
anger vi i ett särskilt yttrande det positiva i att ett
enigt utskott anslutit sig till vårt motionsförslag om
en översyn av villkoren för det här stödet.
I mitt anförande i övrigt kommer jag i huvudsak
att uppehålla mig vid majoritetens skrivningar om de
kommunala bostadsbolagen. Ewa Thalén Finné
kommer senare att beröra bl.a. bostadsbidragen och
de lokala investeringsbidragen.
Det är först och främst viktigt att poängtera att be-
slut skall fattas på lägsta möjliga nivå, så nära männi-
skorna som möjligt, naturligtvis främst inom famil-
jens eller hushållets ram. Men den vardagsnära och
grundläggande välfärden måste också fås att fungera
på lokal nivå, alltså i kommunen. Med de skilda för-
utsättningar som finns i Sveriges kommuner innebär
det att lösningarna måste bli olika. För att kommu-
nerna skall kunna fullgöra sin roll så effektivt som
möjligt med medborgarnas bästa för ögonen är den
kommunala självstyrelsen en grundförutsättning. Det
tycker jag är ytterst väsentligt att understryka.
Kommunen har ett oavvisligt ansvar då det gäller
att praktiskt lösa bostadsproblemen för människor
med sociala problem. Kommunen ansvarar också för
handikappade, äldre och andra med behov av särskil-
da boendeformer. Socialtjänstlagen lägger det yttersta
ansvaret för människors nödvändiga uppehälle på
kommunen. Genom avtal med privata fastighetsägare
kan många uppkomna situationer lösas.
Det är alltså enligt moderat uppfattning inte nöd-
vändigt för kommunerna att äga stora delar av fastig-
hetsbeståndet på den lokala marknaden för att klara
sina bostadspolitiska uppgifter.
Fru talman! Det kommunala ägandet är företag
som konkurrerar med privata företag, vilket ofelbart
leder till problem. Kommunal borgen ger lägre räntor
på lån. Genom beskattningsrätten kan en kommun
garantera ett bolag aktieägartillskott. Kommunen som
ägare behöver inte ställa avkastningskrav på bolaget.
Det innebär att skattebetalarnas medel inte förvaltas
effektivt. Sammantaget har alltså kommunalt ägda
bolag stora konkurrensfördelar. Detta medför en
snedvridning av konkurrensen på en marknad där
lokala småföretag skulle kunna utvecklas. Bl.a. Kon-
kurrensverket har påtalat detta.
De kommunala bostadsbolagens dåliga fastighet-
saffärer har på flera håll i landet kommit att äventyra
kommunernas kärnverksamhet såsom omsorg och
skola. Felinvesteringar och förlustverksamhet har fått
betalas av kommuninvånarna i form av ökad skatt
eller genom neddragningar av den kommunala verk-
samheten. Exemplet Bjuv förskräcker, där bl.a. sko-
lan drabbats.
Utskottsmajoritetens beställning till regeringen
om att de kommunala bostadsbolagen återigen skall
ges en särställning som allmännyttiga företag och att
dessa dessutom skall skyddas mot att omdanas till
andra typer av företag - den omdaning som bl.a.
hyresgäster tar initiativ till - syns mig ånyo vara en
socialdemokratisk återgång på fundamentalismens
väg och därtill en reträtt för Vänsterns dogmatism och
tro på regleringar och politisk styrning. För mig fram-
står detta som om majoriteten genom sitt sätt att reso-
nera diskriminerar hyresgäster i kommunalt ägda
fastigheter, åtminstone om man får tro vissa tidnings-
artiklar och åtminstone om man bor i kommunens
fastigheter i Stockholms innerstad. Om där sker en
oskälig förmögenhetsöverföring beror det på att hy-
resregleringar satt priskonkurrensen ur spel. Är det så
Lennart Nilsson har tänkt sig det hela? Tänker Len-
nart Nilsson också förhindra om hyresgäster i någon
fastighet i exempelvis Tensta eller Rinkeby vill bilda
en bostadsrättsförening och vill köpa "sin" fastighet?
Är det inte bra att hyresgäster tar initiativ och på det
här sättet visar att de vill skapa sig en bättre trygghet
och ett bättre boendeinflytande och att i detta fall
miljonprogramsområden får en blandning av boende-
former?
Rimligen borde kommunerna själva fatta beslut
om ägarförändringar i de kommunalt ägda fastighe-
terna. Majoritetens tillkännagivande innebär i reali-
teten att regeringen tar över uppgifter från kommu-
nerna. Det är ett faktiskt intrång i den kommunala
självstyrelsen. Att regeringen och flertalet kommuner
har helt olika uppfattningar om vem som skall ha
beslutanderätten är fullständigt klart. Även om vissa
kommuner inte skött sig innebär det inte att regering-
en skulle vara bättre än fastigheternas ägare att fatta
besluten. Nej, definitivt inte. Staten skulle i så fall gå
tvärs emot den ordning som hävdas i många andra
sammanhang, nämligen att besluten skall fattas så
nära dem som berörs. Den enda rimliga slutsatsen bör
vara att kommunerna inte skall fråntas ägande- och
självbestämmanderätten över sina bostadsbolag. Någ-
ra nya hinder, vare sig i form av ekonomiska sanktio-
ner eller någon annan form av intervention mot för-
säljning av kommunala hyreshus, skall inte införas.
Det i motion Bo407 framförda förslaget om att hyres-
gästerna skall förbjudas att köpa de hus som de bor i
till gängse marknadspris samtidigt som bostadsföre-
taget till samma pris skulle kunna sälja huset till vil-
ken hugad köpare som helst måste med kraft avstyras.
Ett sådant förslag skulle diskriminera hyresgäster-
na gentemot andra köpare. Vad säger likställighets-
principen? Jag frågar dessutom: Är det verkligen
möjligt att lagstifta om maximi- eller minimipriser?
Bostadspolitiken bör grundas på valfrihet och
syfta till ett bra boende till en så låg kostnad som
möjligt. Det innebär att boendet bör utvecklas utifrån
människors egna önskemål och inte genom politiska
planer och uppställda hinder för kommunalt självbe-
stämmande.
Slutligen vill jag säga att det allra främsta för en
väl fungerande bostadspolitik är och förblir en håll-
fast allmän ekonomisk politik med ett sänkt skatte-
tryck. Det ger de bästa förutsättningarna för männi-
skors trygghet och välfärd. Och för att uppnå en sund
bostadspolitik måste, enligt Moderaterna, fastighets-
skatten sänkas och tas bort samtidigt som bostads-
subventionerna avvecklas, bosparandet stimuleras,
bostadsrättens ställning stärkas, ägarlägenheter infö-
ras, bruksvärdessystemet tillämpas så som det ur-
sprungligen var tänkt och det kommunala ägandet av
bostadsföretag på sikt avvecklas.
Härmed yrkar jag bifall till reservation 3 samtidigt
som jag naturligtvis ställer mig bakom våra övriga
reservationer och särskilda yttranden i detta betän-
kande.