Herr talman! Eventuella åhörare! Jag kan konsta-
tera att bostadspolitik som så mycket annat handlar
om ideologi och klasspolitik. Jag kan konstatera att
Moderaterna återigen har valt att föra en politik för
dem som har goda plånböcker och hoppas att den
rikedom som faller på dessa också skall falla tillbaka
på dem som saknar. Jag tror inte på det.
Under lång tid i det här landet har man fört en ak-
tiv bostadspolitik för att stärka de svaga bostadskon-
sumenternas möjlighet till bra och billiga bostäder.
Den politiken har varit framgångsrik, och vi har fått
en hög boendestandard för de flesta i det här landet.
Det har kunnat ske bara genom en planmässig och
social styrning av bostadsbyggandet.
Genom detta blir det möjligt för alla, oavsett
klasstillhörighet och inkomst, att få tillgång till bra
bostäder. Staten och kommunerna har tagit ett ge-
mensamt ansvar för den sociala bostadspolitiken.
Staten har gjort det via lagstiftning, kvalitetskrav och
säkrad finansiering. Kommunerna har gjort det ge-
nom planering av nybyggnads- och ombyggnadsbe-
hov samt planering av mark och bebyggelse. Kom-
munerna har också tagit ett mycket stort ansvar via de
kommunala bostadsföretagen genom förmedling,
produktion och förvaltning av bostäder ur ett socialt
perspektiv.
De allmännyttiga bostadsföretagen har spelat en
avgörande roll för den sociala bostadspolitiken ända
sedan de infördes 1946. Syftet har varit att erbjuda
bra och billiga bostäder för att fungera som både
prispress och kvalitetshöjare på bostadsmarknaden.
Att de som utgångspunkt har haft tillgänglighet för
alla har skapat en garanti för dem som har stängts ute
från den övriga bostadsmarknaden. Alla, oavsett
klasstillhörighet och inkomst, har alltså haft rätt till
en bra bostad. Det har också varit ett av fundamenten
i den sociala bostadspolitiken, där ansvaret som sagt
har vilat mycket tungt på de kommunala, allmännyt-
tiga bostadsföretagen.
Systemskiftet i svensk bostadspolitik har försva-
gat de allmännyttiga bostadsföretagen, och i dag ser
man alltfler kommunala ägare ställa samma krav på
sina bostadsföretag som de privata bostadsföretagen
gör. Ett tydligt exempel på detta är att en del kommu-
nala bostadsföretag kraftigt skärpt kraven på blivande
hyresgäster och gjort det omöjligt för arbetslösa och
personer med svag ekonomi att få en bostad genom
bostadsföretagens försorg.
Skattereformen och den ekonomiska kris som
följde har dessutom skapat stora ekonomiska problem
för en rad allmännyttiga bostadsföretag, och tillsam-
mans med en vikande befolkning, med tomma lägen-
heter som följd, har flera av bostadsföretagen blivit
en ekonomisk belastning för kommunerna. I fråga om
detta vill jag ge Inga Berggren rätt. Den s.k. kommu-
nakuten har inte underlättat för bostadsföretagen, och
om vi i dessa kommuner vill se en fortsättning på de
allmännyttiga bostadsföretagen, måste andra åtgärder
vidtas.
Samtidigt kan vi också se hur andra kommunala
bostadsföretag, framför allt i de större städerna, har
en mycket stark ekonomi. Vinsterna i dessa företag
används enligt mitt förmenande inte på ett sätt som är
förenligt med begreppet allmännytta. Tvärtom an-
vänds vinsterna här till att finansiera annan kommu-
nal verksamhet, antingen genom direkt vinstavkast-
ning eller genom koncernbildningar med andra kom-
munala bolag. Genom försäljning av bostadsföretagen
används också vinsterna till annan kommunal verk-
samhet, vilket ivrigt förespråkas av de borgerliga
partierna. Alltför hög vinstutdelning har lett till att
bl.a. Malmös kommunala bostadsföretag har förlorat
sin status som allmännytta genom ett beslut i länssty-
relsen.
Om staten skall kunna ta ett ansvar för den sociala
bostadspolitiken måste staten också klargöra gränser-
na för hur kommunerna skall utnyttja sitt ägande och
samtidigt skapa rimliga ekonomiska förutsättningar
för att de allmännyttiga bostadsföretagen fortsätt-
ningsvis också skall kunna vara en självklar del av
den sociala bostadspolitiken.
Allmännyttan omfattar i dag en fjärdedel av alla
hushåll, och genom sin hyresledande funktion sätter
man en övre gräns för hyrorna i samtliga hyresfastig-
heter. Att då inte ha en tydlig lagstiftning som regle-
rar begreppet allmännyttiga bostadsföretag är enligt
mitt förmenande inte rimligt. Det är därför med till-
fredsställelse som vi från Vänsterpartiet ser att majo-
riteten i bostadsutskottet äntligen är beredd att ge
regeringen i uppdrag att i lag definiera begreppet
allmännytta. Vänsterpartiet har i sin motion om social
bostadspolitik för hållbar utveckling visat vad vi
anser vara en del av den nödvändiga definitionen.
För det första skall företaget vara minst till hälften
och helst helt kommunalt ägt, detta för att garantera
det demokratiska inflytandet över bostadsföretagen.
För det andra skall syftet med bostadsföretaget va-
ra att ge kommunens invånare tillgång till goda bo-
städer med rimliga hyror, dvs. att syftet inte får vara
att öka kommunens egen kassa.
För det tredje skall självkostnadsprincipen gälla,
dvs. att hyrorna fastställs utifrån kostnader under
verksamhetsåret och utifrån behovet av fonderingar
till underhåll och renoveringar över en längre period.
För det fjärde får avkastningen inte överstiga mot-
svarande ränta på långfristiga skulder.
För det femte skall bostadsföretagen aktivt arbeta
med boendeinflytande, både avseende skötsel och
förvaltning.
Kritiken mot kommunala bolag och annan kom-
munal och offentlig verksamhet är många gånger
riktig när det gäller den stelbenthet och den brist på
inflytande som förekommer både avseende de an-
ställda och de som är kunder i verksamheten. Denna
kritik skulle man lätt kunna avfärda genom att se till
att skapa de demokratiska instrument som ger med-
borgarna ett faktiskt inflytande och rätten att styra
över de verksamheter som de själva utnyttjar. Först
då blir den offentliga sektorn en riktig del av den
demokratiska sektorn.
Utöver en fungerande allmännytta behövs en rad
andra åtgärder för att förstärka de utsatta gruppernas
möjligheter på bostadsmarknaden. Kraftfulla åtgärder
behövs för att komma till rätta med de problem som
redovisas i avsnittet om boende för utsatta grupper.
Vänsterpartiet har också lagt fram en rad förslag som
aktivt skulle förbättra situationen i de s.k. utsatta
områdena och även för bostadslösa och hemlösa.
Dessa förslag kommer att behandlas av utskottet och
kammaren vid senare tillfälle. En del av dessa förslag
fick sin första prövning vid behandlingen av stor-
stadspropositionen och röstades ned i kammaren.
Förslagen återkommer i andra sammanhang, och jag
hoppas och utgår från att fler till dess har förstått
problemen och vilka lösningar som måste till. För att
komma till rätta med dessa akuta problem kan det
naturligtvis behövas riktade åtgärder av tillfällig na-
tur. Men på längre sikt är det nödvändigt att vidta
generella åtgärder för att lösa de problem som finns.
Jag tror att politiken bör ta sin utgångspunkt i hur
man förbättrar för dem som har det sämst ställt. Fler-
talet av de förslag som Vänsterpartiet för fram på det
bostadspolitiska området har just den karaktären.
Förslagen kommer att behandlas under den allmänna
motionstiden. Men jag vill bara lite kortfattat redogö-
ra för vad det är vi föreslår.
Herr talman! För det första vill vi införa krav på
obligatoriska kommunala boendeplaneringsprogram.
Programmen skall beskriva kommunens planering för
att tillgodose de prioriterade gruppernas behov av
bostäder, åtgärder mot boendesegregationen och
utvecklingen mot ett ekologiskt hållbart samhälle. I
programmen bör man också redovisa åtgärder för
boendekarriär inom olika delområden. Även i detta
sammanhang vill jag ge Inga Berggren en liten eloge.
Ett av de stora problemen inom de s.k. miljonpro-
grammen är bristen på möjlighet att göra boendekar-
riär. Och jag tror att vi måste se över förutsättningar-
na för att få en stabilitet i dessa bostadsområden. Det
finns exempel på bostadsområden där omflyttningen
årligen är närmare 30 %. Det är inte rimligt, och det
skapar inte den trygghet i boendet som de flesta efter-
frågar. Det måste alltså i detta fall sökas lösningar på
hur man kan skapa möjligheter till boendekarriär
inom områdena.
För det andra vill vi återinföra lagen om bostads-
försörjning, vilket skulle innebära en obligatorisk
bostadsförmedling som kan utnyttjas kostnadsfritt. Vi
kan konstatera att antalet kommunala bostadsförmed-
lingar har mer än halverats sedan lagen försvann. Det
har också skapat sämre förutsättningar för konsu-
menterna att efterfråga lägenheter. Det har också tagit
bort ett instrument för kommunerna att styra boendet
och på det sättet också kunna begränsa segregationen.
För det tredje vill vi återinföra bostadsanvisning-
slagen. I dag har kommunerna mycket små möjlig-
heter att tillgodose de allra svagaste gruppernas be-
hov av bostäder. Bostadsanvisningen är en förutsätt-
ning. Tyvärr räcker inte socialtjänstlagen till. Social-
tjänstlagen garanterar tak över huvudet, men den
garanterar ingen rätten till en egen bostad. Bostads-
anvisningslagen fanns som en möjlighet och en på-
tryckning både på de kommunala och på de privata
bostadsbestånden att se till att dessa människor också
fick rätten till en egen bostad.
För det fjärde är det dags att se över boendekost-
naden totalt, vilket Owe Hellberg har varit inne på
tidigare. Byggkostnadsdelegationen borde utan någon
egentlig större svårighet, enligt mitt sätt att se det,
kunna omvandlas till en boendekostnadsdelegation
med de utökningar som Owe Hellberg tidigare tog
upp. Detta skulle skapa förutsättningar för att man
skulle kunna se vad det är som egentligen har hänt.
Jag har bara ytterligare en kommentar. Några tala-
re har använt begreppet segregation på samma sätt
som man alltid gör - segregation som ett enkelriktat
fenomen och som bara finns i en del av boendet,
nämligen i den del där de fattigaste bor. Segregation
är något mycket värre än så. Segregation förutsätter
nämligen att det finns en motsats. Segregationen är
för mig ett utslag av ett klassamhälle om inte kom-
munerna och staten har de lagstiftande möjligheterna
att se till att bryta boendesegregationen - och då
menar jag bryta boendesegregationen och inte bara i
de områden som i dag består av de fattiga utan också
skapa förutsättningar för de medborgare som bor i de
gamla miljonprogramsområdena att skapa sig förut-
sättningar att bosätta sig där de själva vill. Detta för-
utsätter att boendekarriären inte bara sker inom de
utsatta områdena. Boendekarriären måste också ske i
de områden där de största villorna ligger och där de
största förmögenheterna finns. Här måste det skapas
bostäder som är tillgängliga för de människor som
vill efterfråga dessa typer av boende. Först när man är
beredd att tala om boendesegregation på det sättet har
man förstått vad ordet boendesegregation innebär.
I övrigt vill jag bara instämma i de yrkanden som
Owe Hellberg har gjort.