Herr talman! Jag vill börja med att säga att vi står bakom samtliga sverigedemokratiska reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 6 och 8.
Vi behandlar i dag arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 8 om arbetsrätt. Socialkonservatismen, som är den ideologiska inriktning vi i Sverigedemokraterna tillhör, har historiskt sett varit en inflytelserik kraft vid etableringen och försvaret av arbetsrätten samt vid förbättrandet av arbetarnas villkor i Europa, inte minst i länder som Tyskland och Storbritannien. Sverigedemokraterna har ingen avvikande mening i förhållande till våra historiska föregångare i detta avseende, utan även vi betraktar arbetsrätten som ett viktigt område för upprätthållandet av individens trygghet och upprätthållandet av harmoniska samhällsförhållanden.
Framväxten av den svenska och nordiska arbetsrätten skiljer sig på många sätt från andra länders i det att den till stora delar har växt fram organiskt genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Den svenska modellen med kollektivavtal har bidragit till en förhållandevis harmonisk utveckling och har, förutom det inneboende konfliktperspektiv som finns, medfört ett fokus på att det även finns intressen som förenar arbetsgivare och arbetstagare i form av till exempel stabilitet och tillväxt.
Sverigedemokraterna är i grunden positiva till den svenska modellen, och vi är beredda att försvara den inför framtiden. Försvara den tror jag tyvärr också att vi kommer att bli tvungna att göra. Den framväxande europeiska federalstaten har redan vid flera tillfällen givit prov på ambitioner att underminera den svenska modellen. Den som tror att dessa ambitioner kommer att minska i framtiden menar jag antingen är blind eller medvetet väljer att blunda. Det är uppenbart för alla som vill se att de starka federalistiska krafterna i Bryssel är fast beslutna att likrikta EU:s medlemsländer på alla sätt och områden de kan.
Jag beklagar att Sverigedemokraterna numera är det enda parti i riksdagen som konsekvent motsätter sig unionen i dess nuvarande form och den ständiga utvecklingen mot ökad överstatlighet. Om inte övriga partier tänker om i sitt ställningstagande i det här avseendet är jag övertygad om att vi kommer att få se negativa konsekvenser även på det arbetsrättsliga området.
All reglering av arbetsmarknaden sker naturligtvis inte genom kollektivavtal och bör ej heller göra så. Staten bör vara restriktiv med lagstiftning på detta område men har ändå en viktig uppgift i att upprätthålla ett grundläggande, rättvist och väl balanserat ramverk. Målet med arbetsrätten bör enligt Sverigedemokraternas mening vara att säkerställa att företagens strävan efter tillväxt inte tillåts gå ut över arbetstagarnas behov av trygghet och rättvisa på ett alltför allvarligt sätt och att arbetstagarnas behov av trygghet och rättvisa inte tillåts gå ut över företagens och samhällets behov av tillväxt på ett alltför allvarligt sätt.
Jämviktsläget är inte statiskt. Det förändras över tid och påverkas av utvecklingen i vår omvärld. Den som vill värna jämvikten får således inte vara alltför fastlåst i ideologiska dogmer utan måste inta ett pragmatiskt förhållningssätt, både till arbetsrätten och till arbetsmarknadspolitiken i stort.
En fråga där jämviktsläget har rubbats på grund av samhällsförändringar och där lagstiftningen inte riktigt har hängt med är enligt vår mening turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd. Den svenska ekonomin har förändrats radikalt sedan turordningsreglerna infördes och är i dag mer globaliserad och tjänstebaserad. Arbetstagarnas kompetens är i dag i många fall ett företags främsta tillgång. Möjligheten att behålla nyckelpersonal i svåra tider har således blivit viktigare och kommer sannolikt också att bli ännu viktigare i framtiden.
Vi är medvetna om att LAS är en semidispositiv lag i den meningen att den kan avtalas bort genom kollektivavtal och att facket många gånger har varit tillmötesgående i detta avseende. Det är dock långt ifrån alltid facken tillåter företagen att behålla spjutspetskompetens framför annan personal som har varit på arbetsplatsen längre, och i de fall där man faktiskt når en överenskommelse blir det ofta en kostsam process för företagen.
I en undersökning från 2009 angav Sveriges företagare att man ser flexiblare turordningsregler som den näst viktigaste frågan för ett bättre företagsklimat i Sverige - hela åtta av tio företagare såg en sådan reform som ganska eller mycket viktig. Exakt hur allvarligt problemet är kan man givetvis diskutera, men det råder knappast något tvivel om att turordningsreglerna såsom de är utformade i dag i alla fall i någon mening hämmar tillväxten och företagens anställningsbenägenhet. Mycket talar också för att regelverket framför allt missgynnar ungdomar och invandrare.
Från Sverigedemokraternas sida intar vi en pragmatisk hållning i frågan. Vi är inte beredda att helt avskaffa den trygghet turordningsreglerna medför för arbetstagarna, men vi vill samtidigt underlätta för företagen och stimulera tillväxt och sysselsättning genom att öka antalet undantag från turordningsreglerna. God tillgång på arbete gynnar naturligtvis också arbetstagarna som kollektiv. Värt att nämna i sammanhanget är även att Sverigedemokraterna vill kombinera flexiblare turordningsregler med en förstärkt a-kassa.
Missmatchning och höga trösklar för ungdomar är två av de allvarligaste strukturella problemen på den svenska arbetsmarknaden just nu. En reformering av turordningsreglerna skulle kunna bidra till att minska båda dessa problem, och jag måste säga att det är minst sagt förvånande att en borgerlig regering är beredd att satsa miljarder på konstlade skattesubventionerade jobb samtidigt som man inte ens är beredd att överväga en kostnadsfri reform som skulle kunna stärka företagen, tillväxten och sysselsättningen.
Om den nuvarande utformningen av turordningsreglerna utgör ett exempel där arbetsrätten är i obalans till arbetsgivarnas nackdel utgör den fråga som lyfts fram i reservation 8 ett exempel där arbetsrätten är i obalans till arbetstagarnas nackdel. Att en arbetstagare ska kunna bli av med sitt arbete på osakliga grunder och sedan inte ha rätten att få tillbaka sitt arbete ens efter att Arbetsdomstolen har slagit fast att man har blivit orättvist behandlad är naturligtvis oacceptabelt.
Som vi ser det är detta inte bara en arbetsrättslig fråga utan också en demokratifråga. Jag har själv bekanta och partikamrater som på osakliga grunder har blivit uppsagda från sina arbeten endast på grund av sina politiska åsikter. Det skulle lika gärna ha kunnat handla om en arbetstagare som gjort sig obekväm på arbetsplatsen genom ett starkt fackligt engagemang, till exempel. Den nuvarande ordningen gör det alltså inte bara möjligt för arbetsgivare att utsätta arbetstagare för orättfärdig behandling utan legitimerar också diskriminering av oliktänkande. Jag vill tacka Vänsterpartiet för att man har lyft upp den här viktiga frågan på dagordningen.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att även om vi från Sverigedemokraternas sida den här gången endast har valt att reservera oss till förmån för ett fåtal av motionerna i betänkandet anser vi att det finns många förslag i betänkandet som har ett vällovligt syfte och är värda att utreda och fundera vidare kring inför framtiden. Ett tydligt undantag från detta är dock Miljöpartiets förslag om att införa mångkulturell ledighetslagstiftning.
Att försöka särskilja det kristna från det svenska kulturarvet är som att försöka plocka äggen ur sockerkakan. Jag tänkte säga att den som förfäktar en sådan ambition borde börja med att plocka bort korset ur den svenska flaggan, men jag vill inte ge Miljöpartiet några fler dåliga idéer. Sverige behöver en samhörighetspolitik, inte mer av segregerande, mångkulturalistisk splittringspolitik. Jag är glad att utskottsmajoriteten valde att avslå den här motionen, men jag önskar att motiveringen hade varit skarpare och tydligare.