Herr talman! Det var fascinerande att höra Katarina Brännströms redogörelse. Jag hörde konstateras att det finns ökade behov av snabba omläggningar av arbeten och att bland annat invandrade och ungdomar oftare har osäkra anställningar. Katarina Brännström har även hört någon ungdom som lär ha sagt till någon att det kan vara trevligt att ha en visstidsanställning i stället för en fast anställning. Jag tror på allt detta. Däremot är det lite oklart hur det ska motivera en lagstiftning som tar bort skyddet mot att behöva jobba under osäkra former och under mycket lång tid, kanske alltid.
Den begränsningsregel som vi föreslagit handlar om att ifall man under en femårsperiod har jobbat på samma ställe i mer en 24 månader ska anställningen övergå i en fast tjänst. Hur kan detta bryta mot någon av de saker som togs upp här? Hur kan det vara ett hot mot sådana snabba omläggningar som konjunkturförändringarna kan kräva av industrin? Har man under en femårsperiod till exempel haft någon anställd i tre år och ändå inte vill ge den personen en fast anställning, borde det då inte finnas en regel som säger att nej, nu får det vara nog?
Detta sägs vara en del av den svenska modellen. Är det så jag ska förstå Moderaterna, att en del av den svenska modellen innebär att det ska vara möjligt att utnyttja folk på det sättet, att inte ha några begränsningar mot osäkra anställningar? Är en tillsvidareanställning som norm på arbetsmarknaden bara ett slags prydnad som ska finnas på papper men inte i verkligheten? Är det förståelsen av den svenska modellen?