Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till vår reservation 15. Självfallet står vi bakom även alla våra övriga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag inte bifall till dem.
Jag vill lyfta fram ett antal frågor som tas upp i betänkandet. En av dem handlar om effekterna av det ökade användandet av registerutdrag som gäller dem som har avtjänat sina straff.
Den största integritetskränkningen är naturligtvis den som brottsoffer utsätts för - någon som har blivit utsatt för ett brott, någon som faktiskt har blivit fråntagen den känsla av trygghet som kanske aldrig mer kommer tillbaka. Det är den största och grövsta integritetskränkningen. Det må det inte råda några tvivel om.
Men om vi utgår från den ståndpunkten är det också viktigt att personer som har avtjänat sina straff och som vill komma tillbaka in i samhället också ska kunna göra det så att vi inte får ett ekorrhjul. För den som en gång har trampat snett - blivit misstänkt för ett brott, dömts för ett brott och avtjänat sitt straff - måste det finnas rimliga vägar tillbaka in i samhället. Det tror jag att många partier är överens om.
Men om vi ser hur det ser ut i praktiken på vår arbetsmarknad i dag finns det en stor problematik kring frågan om integritetsskydd i arbetslivet. Den är så pass stor att detta blev föremål för en utredning, SOU 2009:44. Där föreslås ett antal åtgärder just för att stärka integritetsskyddet i arbetslivet.
Om man tittar på förslagen och hur svaret på vår motion har formulerats i utskottsbetänkandet blir det en liten diskrepans. Idén om att stärka integritetsskyddet för blivande anställda, existerande anställda, praktikanter, inhyrda och inlånade är någonting som är lite större än att tala om vad de har gjort tidigare.
När man väl har avtjänat sitt straff och ska tillbaka in i samhället måste det finnas två ingångar från samhällets sida. Den ena ingången handlar om en rehabilitering som förhoppningsvis har avslutats redan under vistelsen i fängelset, inom kriminalvården. Om rehabiliteringen inte har avslutats ska den fortsätta. Den andra ingången bör vara att den person som kan och vill jobba ska kunna få ett jobb.
På en arbetsmarknad med hög arbetslöshet kan det verka vara lyxproblem att tala om före detta kriminellas möjligheter att komma in i arbetslivet. Men faktum kvarstår, nämligen att oavsett om det är högkonjunktur eller lågkonjunktur är detta en grupp som stigmatiseras, dessutom på ett sådant sätt att det har föranlett en utredning. Enligt texten i betänkandet samlar denna utredning damm i Regeringskansliet. Det står lite kryptiskt att den bereds. Den började beredas 2009. Det låter som om det var några år sedan.
Jag vill lyfta fram en annan fråga, och den handlar om turordningsreglerna. Vi kan i betänkandet läsa att ett parti vill utöka undantagen från turordningsreglerna från två personer till fem personer. Det finns också partier som vill ta bort undantagen helt och hållet. Jag och Miljöpartiet menar, med den ingång som vi har haft i frågan, att så länge detta inte missbrukas bör vi inte röra på LAS ännu en gång. Jag vet också att det inom Alliansen finns partier som nog skulle vilja ruska om LAS ytterligare för att kunna få till stånd någon form av lösning som de kanske benämner flexibilitet, men som vi från Miljöpartiet benämner som otrygghet och ett sätt att våldföra sig på den svenska modellen som har tjänat oss väl och som har visat sig fungera relativt bra även i lågkonjunktur.
Herr talman! Jag vill också ta upp frågan om missbruk av visstidsanställningar. Missbruket av visstidsanställningar har uppmärksammats, inte bara av oppositionspartierna utan av EU. Ett motiverat yttrande landade på regeringens bord mycket snabbt. Svaret från departementet och ansvarig minister var nämligen av sådant slag att det inte gick att misstolka. Beskedet var: Vi kör som om ingenting har hänt. Det funkar för oss, och det är en väg in på arbetsmarknaden för unga.
Nu är frågan tillbaka i EU, och man behöver inte spekulera särskilt i hur det kommer att sluta. Detta är mycket tydligt och klart. Det står i det yttrande som vi fick till Sverige att vi kommer att hamna i domstol och så småningom också dömas i frågan. Det är ett relativt klart fall, även om de flesta fall när det gäller denna typ av frågor inte är lika klara. Det finns några tusen sådana yttranden från EU till medlemsländerna. Men här har av varandra oberoende experter uttalat sig och sagt att denna fråga kommer att leda till att Sverige bötfälls.
Då finns det två saker att göra. Det ena är att göra som regeringen gör och sticka huvudet i sanden och låtsas som att det regnar eller i bästa fall blåser över. Det andra är att försöka vara konstruktiv och se på vilket sätt vi kan klara av den svenska modellen och sättet att arbeta på som gör att vi har både flexibilitet och idén om att företag tack vare denna flexibilitet kan överleva.
Vi har nämligen branscher, till exempel besöksnäringen, och LRF:s medlemsorganisationer som är helt beroende av olika typer av visstidsanställningar. Säsongsanställningar är kanske det främsta jag tänker på när det gäller just dessa två branscher. Men vi har också ett behov av trygghet för de anställda.
Att år efter år - upp till fem, sex eller sju år - gå och inte med säkerhet veta om man har en så kallad fast anställning eller inte, att inte kunna planera för sin framtid, att inte kunna veta om man ske ge sig på en budgivning och kanske köpa sin första bostad eller att inte kunna teckna ett avtal på minsta lilla sak för att man inte kan visa att man har tillsvidareanställning. Det kan handla om att få ett hyreskontrakt eller om att köpa någonting som kostar mer än en månadslön. Vi tycker att det är mycket beklämmande att vi har hamnat i denna situation.
Vi i Miljöpartiet ser gärna att regeringen ser pragmatiskt på detta och ser över den samarbetsform som har gjort att ett eller två mindre partier i princip har kidnappat frågan och ställt det stora partiet i regeringen offside. Detta måste nämligen hanteras. Det som regeringen nu gör är snarare att icke hantera frågan. Möjligtvis använder man EU-kommissionens meddelanden och yttranden som ett spel i den interna politiken för att kunna ha dem som påtryckningsmedel för att få skutan dit man vill. Men detta är på riktigt. Det innebär att vi faktiskt har ett problem och att Sverige hängs ut i frågan.
Från Miljöpartiet kommer vi att vara mycket noga med att detta görs på rätt sätt. Vi tror inte på den typ av begränsningar som förs fram i debatten och som innebär att framför allt småföretagen inom besöksnäringen och inom LRF:s medlemsorganisationer drabbas. Men vi kommer inte heller att tumma på den rättighet som de anställda har att faktiskt känna tryggheten i att ha en tillsvidareanställning. Där finns det lite olika förslag. Vi har sett hur bland annat fackförbundet TCO har fört fram olika typer av olika begränsningsmodeller som skulle kunna funka för alla parter. Men än en gång gör regeringen det som den faktiskt har blivit rätt så duktig på under de senaste tre åren, nämligen att sticka huvudet i sanden.