Herr talman! Jag måste säga att det är svårt att förstå hur man kan använda ordet balans om en situation där det för den arbetsgivare som i all evighet önskar utnyttja visstidsanställningar ska vara möjligt att stapla olika former av osäkra anställningar på varandra. Det ger i så fall en ny dimension till ordet balans.
Det finns stora möjligheter att, också med den begränsningsregel som vi föreslår, ha olika typer av visstidsanställningar som är anpassade till situationen. Man kan ha en vikarie om någon är sjuk. Man kan ha visstidsanställda under en begränsad tid när man bedömer att det är nödvändigt. Det vi i dag diskuterar är om man ska sätta en ganska generöst tilltagen gräns för utnyttjande på det sättet. Dessutom finns alltid möjlighet för arbetsgivaren att säga upp personal som är fast anställd om man långsiktigt upplever att det råder arbetsbrist. Alla dessa möjligheter finns. Nu diskuterar vi hur man ska få balans. Förståelsen av ordet balans tycks vara väldigt olika.
Jag blir mycket orolig över det mantra som upprepas, att en tidsbegränsad anställning är bättre än ingen anställning alls. Det är ett ganska tomt argument som kan användas mot varje form av förbättring av arbetstagarens rättigheter. Varje jobb, med vilka villkor som helst, är alltid bättre än inget jobb alls, särskilt om man kombinerar det med en politik som innebär att det finns många fler med inget jobb alls. Då inser man att situationen blir ganska dålig för de arbetstagare som försöker slå vakt om sina rättigheter.
Som jag konstaterade i mitt anförande finns det ingen motsättning mellan goda villkor på arbetsmarknaden och låg arbetslöshet. Om det vore så skulle länder utan exempelvis arbetsrättslagstiftning ha full sysselsättning, och så är det väl ändå inte.