Fru talman! Först ska jag svara på frågan om huruvida jag längtar tillbaka till 70-talet. Jag hann bara uppleva några få år av 70-talet. Jag kan konstatera att man visserligen hade bra musik och ibland skojiga kläder, men det är inte något huvudskäl för att återvända dit.
Jag sade också i mitt anförande att det parti som leder regeringen historiskt har varit tveksamt till många arbetsrättslagstiftningar. Jag vet att mittenpartierna i Sverige har varit mycket mer benägna att stödja bra fackliga förslag och arbetsrättsliga regleringar och inte bara har släpats dit. Men det är beklagligt att man har lämnat många av dessa positioner.
Jag tycker att det var ett bra anförande som Christer Nylander hade. Han pekar just på att vi har olika uppfattningar om vad som läggs i begreppen dynamiskt, att ställa om och flexibilitet. Som jag sade i mitt anförande handlar flexibilitet rätt mycket om att se vem det är som böjer och vem det är som böjs, alltså vem som ska ha det flexibelt. Den situation som man drabbas av som arbetstagare är att när man inte har en trygghet i anställningen får man ett väldigt icke-flexibelt liv. Men som jag har konstaterat och pekat på får man också mindre möjligheter till kompetensutveckling när man har osäkra anställningar och deltid. Det är inte alls säkert att man är mer benägen att ta risker när man är i den situationen. När vi har en situation där folk tas in och man har en slit-och-släng-kultur i företag är det inte alls säkert att det är en god grund för att de ska bli mer flexibla och bättre på att ställa om, att utveckla nya produkter och att utveckla ett nytt sätt att tänka.
Detta är ett stort problem som det skulle vara intressant att höra någon från högersidan reflektera över i stället för att de håller sig till denna närmast evangelistiska globaliseringsförståelse som inte har så mycket att göra med de verkliga utmaningar som Sverige står inför.