Fru talman! Under den senaste borgerliga rege-
ringstiden med förre folkpartiledaren Bengt Wester-
berg som socialminister och jämställdhetsminister
infördes 1994 på hans initiativ ett allmänt jämställd-
hetsdirektiv riktat till samtliga kommittéer och sär-
skilda utredare med uppdrag att redovisa jämställd-
hetspolitiska konsekvenser. Jämställdhetsdirektivet
ålade samtliga utredningar att analysera det rådande
läget när det gällde både jämställdheten inom det
aktuella området och jämställdhetskonsekvenser av
de egna förslagen.
Men i likhet med flera andra direktiv upphörde
detta direktiv att gälla den 1 januari i år i samband
med att den nya kommittéförordningen trädde i kraft.
Denna förordning säger att en utredning skall ange
jämställdhetskonsekvenser om förslagen i ett betän-
kande har betydelse för jämställdheten mellan kvin-
nor och män.
Av ett mycket radikalt och offensivt jämställd-
hetsdirektiv har det alltså blivit några till intet för-
pliktande rader i den nya kommittéförordningen. Nu
ligger det på varje enskild kommitté eller utredare att
avgöra om de egna förslagen kommer att påverka
jämställdheten eller inte. Tidigare förutsattes alla
förslag påverka jämställdheten och utredningen måste
motivera ett undantag från den regeln.
Detta är inte alls bra. Det handlar om en försäm-
ring av de jämställdhetskrav som den borgerliga rege-
ringen införde på det statliga utredningsväsendets
område. Jag, som folkpartist, är därför både glad och
tacksam över att Vänsterpartiet i sin motion har upp-
märksammat dessa negativa förändringar för jäm-
ställdheten och att man vill göra något åt dem. Så vill
ju även Miljöpartiet.
Vi är flera, både kvinnor och män, som över de
politiska blockgränserna känner oss som jämställd-
hetens vakthundar. Vi måste alltid skälla till när jäm-
ställdheten attackeras.
Men, fru talman, det räcker inte bara med att an-
lägga ett jämställdhetsperspektiv i det statliga utred-
ningsarbetet. Regeringen måste också i sina egna
propositioner redovisa förslagens konsekvenser för
jämställdhet mer regelmässigt och på ett tydligare
sätt.
Det är också viktigt att när regeringen, och natur-
ligtvis också utredningar, i sina olika förslag redovi-
sar statistik, att denna är uppdelad på kön. Risken är
annars att det skapas ett underlag för könsblinda poli-
tiska förslag som inte tar hänsyn till den inbyggda
bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor. Des-
sa synpunkter framgår av reservationerna 1, 2 och 3,
vilka jag naturligtvis stöder.
Fru talman! I regeringens skrivelse framhålls i
sista avsnittet behovet av fler kvinnliga ordföranden
respektive särskilda utredare. Detta är också ett gam-
malt önskemål från konstitutionsutskottet.
Även om andelen kvinnor på dessa poster kraftigt
har ökat är könsfördelningen fortfarande i obalans.
Regeringen uppmärksammar också i skrivelsen att
alltfler kvinnor utses till chefer inom den statliga
förvaltningen. I det sammanhanget vill jag göra några
reflexioner.
Enligt uppgifter som jag har fått är 25 % av gene-
raldirektörerna i dag kvinnor. Eftersom jag har mött
flera kvinnliga generaldirektörer som lämnat sina
poster innan förordnandetiden har gått ut har jag tagit
reda på tjänstgöringstiderna för såväl de kvinnliga
som de manliga generaldirektörerna. Det gäller dem
som både har utnämnts till och lämnat sina poster
sedan 1978.
Då finner man att kvinnorna har tjänstgjort i ge-
nomsnitt bara i 3,5 år, medan männen tjänstgjort
längre tid, 4,8 år. Det är alltså att notera att det är
väldigt ovanligt att generaldirektörer, oavsett kön,
stannar hela förordnandetiden, 6 år.
Sedan kan man naturligtvis fråga sig varför de
kvinnliga generaldirektörerna lämnat sina poster efter
så kort tid som 3,5 år. Är det för hård press på gene-
raldirektörer? Det här, fru talman, tycker jag är värt
en mässa i sig.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga
fp-reservationer som är gemensamma med Vänstern
och Miljöpartiet, men jag nöjer mig med att yrka
bifall till reservation nr 1.