Fru talman! Jag ber att få tacka socialministern för
svaret. Det är i dag 77 dagar sedan jag väckte min
interpellation. Det var länge oklart om jag ens
skulle få något svar under vårsessionen. Jag tycker
att det är oacceptabelt, mot bakgrund av att det rör
sig om en så oerhört viktig fråga som vilket ansvar
vi tar för våra barn. Det är särskilt i svåra tider som
det är viktigt att vi vuxna och vi politiker tar det
ansvar som det innebär att skydda de mest sårbara
för krisens verkningar.
Interpellationen ställdes mot bakgrund av den
verklighet som möter mig runt om i landet och inte
minst i min egen kommun, Uppsala. Det är den
verklighet som avspeglas i att kommunernas
besparingar går ut över barnen, långt mer än utöver
några andra och långt mer än vad som motsvaras av
de kostnader för barnen som kommunerna har.
Barnomsorgens andel av kommunernas kostnader
är t.ex. 11 %, men de senaste åren har man fått
spara mellan 20 och 25 % på barnen. Det är ett val
som Bengt Westerbergs och de andra borgerliga
partiernas ledande i kommunerna har gjort. Det är
en verklighet som avspeglas i en omfördelning som
nu pågår, från fattiga till rika barn, kommundelar
och kommuner.
Siffrorna talar ett mycket tydligt språk. I Göteborg
har stadsdelar som Biskopsgården och Gunnared,
där det finns 50 % invandrare och bara 10 % av
barnen går vidare till eftergymnasial utbildning,
fått spara 20--25 %, t.o.m. 30 %. I Askim och
Älvsborg, där invandrarbarnen utgör 5 % och 36 %
går vidare till eftergymnasial utbildning, har
besparingsbetinget bara varit 5 %.
I Huddinge kommun har Vårby, Flemingsberg och
Skogås fått spara 11 %. Sjödalen och Stuvsta, med
betydligt bättre förhållanden, har fått spara 3 %.
I Gottsunda i min egen kommun har
besparingsbetinget varit 25 % på två år, medan
andra, mer gynnade stadsdelar har gått praktiskt
taget fria. Detta har en rektor i en medelstor
kommun skildrat på följande sätt: Den påse med
resurser som kommer till vår stadsdel naggas av de
lagstadgade bidragen till privataskolor och
daghem. Sedan får de arbetslösas barn gå i en skola
med ännu större klasser, mindre specialresurser och
sämre svenskspråkighet.
Den verklighet jag talar om är också den som
innebär att många barn nu växer upp i skilda
världar, som beror på föräldrarnas plånbok, på
språk eller religion eller t.o.m. etnisk tillhörighet.
Det är en verklighet där vi börjar få en sorts ''de
bortvalda barnens segregation'', och där många
barn far illa och berövas både sin barndom och sin
framtid.
En annan rektor i en Stockholmsförort skildrar
denna verklighet så här: Bland det tyngsta att bära
är att vi inte kan ge dem vad de behöver. Vi vet det.
Vi har ungar som skriker efter att bli sedda. När vi
inte kan svara på det, går det över styr. Andelen
barn anmälda till de sociala myndigheterna har
ökat. Våldet hemma har ökat. Våldet mellan
barnen har också ökat. För första gången har vi i år
haft riktigt grovt våld på skolan, med stryptag och
sparkar.
Det senaste numret av KommunAktuellt skildrar
hur mobbningen i skolan ökar till följd av de
nedskärningar som nu sker.
En annan aspekt av detta är det som skildrades i
Expressen för några veckor sedan, om den svårt
handikappade pojken Jonas i Vara, som inte längre
får gå i sin älskade skola, eftersom man där nu har
valt att segregera de handikappade barnen.
Dessa bilder av verkligheten bekräftas av
Socialstyrelsens rapport. När den kom sade
Barnombudsmannen: Kommunernas
nedskärningar inom barn- och
ungdomsverksamheten strider mot FN:s
barnkonvention. De senaste årens besparingar har
lett till så stora skillnader att principen om alla
barns rätt till samma goda livsvillkor inte längre
uppfylls.
Fru talman! Man kan läsa Socialstyrelsens rapport
på två sätt. Bengt Westerberg har valt att ängsligt
haka sig fast vid sin tröstnalle. Naturligtvis finns det
goda exempel. Konstigt vore det annars, med alla
engagerade människor som arbetar i barnomsorg
och skola. Men det leder till rena förvanskningar
om man, som Bengt Westerberg gör i svaret, bryter
ut saker ur sitt sammanhang. Jag skall ge ett
exempel.
I svaret sägs: ''Socialstyrelsen bedömer att
kvaliteten inom barnomsorgen generellt sett är god
på de flesta håll i landet. I de kommuner där
besparingar och förändringar varit genomtänkta
och väl förberedda har verksamheten utan
allvarliga kvalitetsförsämringar kunnat anpassas till
minskade ramar.'' Går man tillbaka till vad som
faktiskt står, konstaterar Socialstyrelsen, i de
stycken varur detta citat ryckts ut, att
verksamheten inte längre uppfyller målen och att
barn inte får sina behov tillgodosedda.
Fru talman! Jag kan definitivt inte hålla med om
Bengt Westerbergs avslutande konstaterande att
allt är bra. Tvärtom. Min fråga kvarstår: Vad är
Bengt Westerberg verkligen beredd att göra nu
omedelbart för att komma till rätta med dessa
problem och se till att vi lever upp till FN:s
barnkonvention?