Fru talman! Birgitta Dahl har i en interpellation
frågat mig vilka åtgärder regeringen avser att vidta
för att säkerställa att Sverige lever upp till sina
åtaganden enligt FN:s barnkonvention.
Eva Zetterberg har i en interpellation ställt
följande frågor:
1.Vad kommer regeringen att göra för att de
kommunala nedskärningarna inte skall drabba
barnen?
2.Ger Socialstyrelsens rapport regeringen
anledning att uttala sig om lämplig storlek på
barngrupper?
3.Kan regeringen tänka sig ökade bidrag till
kommunerna, en kommunakut?
4.Har regeringen planer på att låta staten överta det
ekonomiska ansvaret för barnomsorgen i landet
och ge föräldrarna någon sorts rikskupong för
inköp av barnomsorg?
5.Vad avser regeringen göra för att flyktingfamiljer
med starka skyddsbehov i fortsättningen inte skall
behöva gömma sig av rädsla för att skickas hem till
sina bödlar?
Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.
Såväl Birgitta Dahl som Eva Zetterberg refererar i
sina interpellationer till Socialstyrelsens rapport
Barns villkor i förändringstider, som nyligen
överlämnats till regeringen. Jag vill börja med att
kommentera rapporten i förhållande till FN:s
konvention om barnets rättigheter.
Vi politiker har ett särskilt ansvar för barnen. Alla
barn måste få möjlighet att växa upp i trygghet och
få sina sociala, ekonomiska och kulturella behov
rimligt tillgodosedda. Barn kan inte tala för sig och
har ingen egen rösträtt. Därför behöver de ett
särskilt skydd av oss vuxna. Detta är
utgångspunkten i FN:s barnkonvention.
Det uppdrag som regeringen, på mitt initiativ, gav
Socialstyrelsen hösten 1992 och som nu
avrapporterats avsåg en uppföljning av barnens
situation i besparingstider. Jag ansåg det viktigt att
ta reda på om det fanns fog för de farhågor som från
olika håll framförts att barnen skulle drabbas hårt
av de förändringar som sker i kommunerna.
Uppdraget skall inte tolkas så att vi från
regeringens sida inte kan acceptera några
besparingar eller rationaliseringar som rör barn och
ungdomar. Jag vill också påstå att det är en
misstolkning av FN:s barnkonvention att hävda att
vi sviker våra åtaganden om vi inte undantar
verksamheter som rör barn och ungdom från
prövning. Självfallet är det också ett barnintresse
att det förs en ansvarsfull ekonomisk politik som
möjliggör långsiktig resurstillväxt och utrymme för
angelägna investeringar.
Låt mig därefter övergå till att i korthet
sammanfatta och kommentera Socialstyrelsens
rapport.
Socialstyrelsen bedömer att kvaliteten inom
barnomsorgen generellt sett är god på de flesta håll
i landet. I de kommuner där besparingar och
förändringar har varit genomtänkta och väl
förberedda har verksamheten utan allvarliga
kvalitetsförsämringar kunnat anpassas till
minskade ramar.
Skolbarnsomsorgen integreras i växande
omfattning med skolan. Den förändringen
uppfattas i allmänhet som positiv av såväl ledning
och personal som föräldrar.
Inom individ- och familjeomsorgen är barn och
ungdomar en prioriterad grupp. Kompetens och
metoder vid socialbyrårerna har utvecklats.
Barnhälsovårdens personalresurser har varit i stort
sett oförändrade under de senaste åren. Arbetet
med föräldragrupper och med skolförberedande
undersökningar vid barnavårdscentralerna har
utvecklats under senare år. Resurserna till barn
med funktionshinder har i allmänhet inte dragits
ned.
I de studier av kommuner som har gjorts bekräftas
att de kärva ekonomiska villkoren har lett till ett
nyttigt nytänkande. Men det finns i rapporten
också orostecken som måste tas på största allvar.
Det är i storstadsområdena som besparingarna i
verksamheter som rör barn och ungdom är störst.
Nedskärningarna inom barnomsorgen har i vissa
fall varit så omfattande att det finns risker för att
det inte längre går att upprätthålla en verksamhet
som står i överensstämmelse med målen.
Barn med ett väl definierat behov av särskilt stöd
får ofta hjälp. Oron gäller främst den grupp av barn
i gråzonen som har mer diffusa problem. De kan
drabbas när den allmänna standarden sänks, t.ex.
när barngrupperna blir större.
För barn med funktionshinder kan innebörden bli
att de inte längre kan delta i den ordinarie
verksamheten utan hänvisas till speciella insatser.
Det skapar i sin tur risk för att målet om integration
och normalisering, som har varit
handikappolitikens ledstjärna, går förlorat.
De problem som Socialstyrelsen pekar på i sin
rapport är störst i allmänt sett resurssvaga
bostadsområden. Det visar att
bostadssegregationen är en stor del av problemet.
Många av miljonprogrammets bostadsområden
tycks ha kommit in i en nedåtgående spiral med stor
in- och utflyttning, många familjer med låga
inkomster, stor andel socialbidragstagare och
arbetslösa, stor andel ensamstående med barn och
många invandrare som ännu inte har etablerat sig i
det svenska samhället.
När man, som Birgitta Dahl gör i sin interpellation,
hävdar att det är den ökade valfriheten inom
barnomsorg och skola under de senaste åren som
har orsakat segregationsproblemen bortser man,
som jag ser det, från de verkliga orsakerna.
Syftet med t.ex. skolpengen har varit det motsatta,
nämligen att häva den segregation som har bestått
i att privata skolor tvingats ta ut mycket höga
avgifter och därigenom varit öppna endast för de
ekonomiskt privilegierade.
Självfallet skall effekterna av skolpengen och andra
liknande reformer noga följas upp. Skulle några
tendenser till segregation uppkomma är det viktigt
att studera orsakerna och snabbt försöka undanröja
dem. Men den som reducerar frågan om
segregation till en fråga om skolpengens vara eller
inte vara missar målet och drar sig därigenom
undan ansvaret att försöka råda bot på de verkliga
problemen.
Tyvärr är kunskaperna om segregationen
bristfälliga. Den statliga Storstadsutredningen, som
publicerades i slutet av 1980-talet, redovisade
situationen 1985. Vi saknar systematisk kunskap
om hur de mindre attraktiva bostadsområdena i
storstadsregionerna har förändrats sedan dess och
om vilka insatser som skulle kunna ändra en negativ
utveckling.
Jag avser att mer i detalj analysera de förslag som
Socialstyrelsen har lämnat. Men jag vill redan nu
redovisa vilka åtgärder som vidtagits eller som jag
anser bör vidtas med anledning av rapporten.
1. Jag avser att inom kort ta initiativet till att en ny
storstadsutredning tillsätts för att belysa
segregationen och föreslå åtgärder. Syftet skall vara
att analysera bostadssegregationens utveckling
under det gångna decenniet men också att studera
och lyfta fram lyckade insatser som har gjorts under
perioden och som kan ge incitament till framtida
åtgärder.
2. Rapporten Barns villkor i förändringstider har av
regeringen överlämnats till kommittén (Fi 1993:24)
som behandlar statsbidrag och utjämning i
kommunsektorn. De uppgifter om barn i storstäder
och förorter som Socialstyrelen redovisar är viktiga
för det pågående arbetet med att justera
statsbidragen till kommunerna.
3. Socialstyrelsen skall utarbeta allmänna råd till
kommunerna i anslutning till den utvidgade
lagregleringen på barnomsorgsområdet. Den nya
barnomsorgsgarantin, som träder i kraft vid nästa
årsskifte, ställer för första gången kvalitetskrav på
barnomsorgen. Som ett viktigt komplement till
lagtexten och de motiveringar som finns i
propositionen kommer de allmänna råden att
behandla kvalitetsfrågorna för att ge kommunerna
vägledning om vad som krävs för att kvaliteten i
barnomsorgen skall upprätthållas. Där kommer
enligt vad jag har erfarit också frågan om vilka
kriterier som bör vara vägledande när det gäller
barngruppernas storlek och sammansättning att
behandlas.
4. Forskning och utveckling om vilka åtgärder som
bäst lämpar sig för barn med behov av särskilt stöd
i barnomsorg och skola skall initieras.
Socialstyrelsen begär att medel för
uppdragsforskning med denna inriktning skall
avsättas under en tvåårsperiod. Jag delar den
uppfattningen och skall i annat sammanhang
återkomma till formerna.
5. Vi avser att låta den utredning om barn- och
ungdomspsykiatrin som inom kort skall tillsättas ta
ett mer samlat grepp på frågan om kommunernas
och hälso- och sjukvårdens psykosociala insatser
för barn och ungdomar och deras familjer.
6. Barnombudsmannens uppgift är att följa hur vi i
Sverige lever upp till FN:s barnkonvention.
Barnombudsmannen skall årligen inkomma med en
rapport till regeringen om hur situationen för barn
och unga ser ut och vilka åtgärder den motiverar.
Med Socialstyrelsens rapport har
barnombudsmannen fått ett utmärkt underlag för
sitt fortsatta arbete. I barnombudsmannens
uppdrag ligger att i framtiden hålla samman denna
typ av sektorsövergripande uppföljningsstudier om
barns villkor.
Jag vill i detta sammanhang också understryka
kommunernas ansvar för att prioritera insatser för
barn. Inte minst är det angeläget att kommunerna
i sina resursfördelningssystem tar hänsyn till de
skillnader i social tyngd som kan finnas mellan olika
kommundelar.
Eva Zetterberg frågar om regeringen kan tänka sig
ökade bidrag till kommunerna, en kommunakut.
Som framgår av Socialstyrelsens rapport är
problemen i hög grad koncentrerade till vissa
kommuner och kommundelar. Det finns mot den
bakgrunden inte skäl att överväga någon generell
ökning av statsbidragen till kommunerna. Även
den statsfinansiella situationen är ett hinder för det.
Den sista utväg som kan tillgripas i kommuner som
har uttömt möjligheterna till rationalisering och
effektivisering är skattehöjning.
Jag vill avslutningsvis säga att med denna rapport
från Socialstyrelsen kan de värsta farhågorna om
barns villkor i kommunerna avfärdas. Det pågår
ingen allmän nedrustning av verksamheter riktade
mot barn. Däremot finns det tydliga orostecken
som måste tas på allvar. Problemen är inte
försumbara, men heller inte ohanterliga.
Rapporten sätter inte punkt för ett arbete, den ger
snarare vägledning för hur arbetet skall drivas
vidare.
Eva Zetterberg har i sin interpellation tagit upp
ytterligare två frågor.
Den rapport som Eva Zetterberg nämner är, vilket
också framgår av förordet, ett debattinlägg i
diskussionen om statens framtida roll inom vård
och omsorg. Arbetsgruppen står själv för tankar
och förslag i rapporten. Regeringen har inte tagit
ställning till rapporten.
Barns asylskäl är en frågeställning som Birgit
Friggebo har diskuterat många gånger här i
kammaren, senast den 17 maj i år. Det är mycket
viktigt att barns asylskäl verkligen kommer fram
och beaktas i asylutredningar. Invandrarverkets
interna anvisningar utgår från detta synsätt.
Förutom asylskälen måte man naturligtvis också
beakta och ta stor hänsyn till de humanitära skäl
som talar för att ett barn skall få rätt att stanna i
Sverige. Regeringen har under den senaste tiden
fattat en rad beslut som särskilt fokuserar barnens
situation. När regeringen prövade ett antal ärenden
som rörde barn med svåra sjukdomar lades en mer
generös praxis än tidigare fast. Regeringen har
även fattat beslut om en förordning som innebär att
barn och barnfamiljer som kommit till Sverige före
den 1 januari 1993 skulle få stanna här om inte
särskilda skäl talade emot det.