Fru talman! Låt mig till att börja med vända mig till
Eva Zetterberg och än en gång konstatera: om
skolpengen leder till ökad segregation eller
minskad vet vi ingenting om. Målet är att den skall
leda till minskad segregation. Skulle det finnas
någon tendens åt motsatt håll -- i värsta fall kan man
kanske få se bägge de här tendenserna -- är det
enligt min mening viktigt att man går in och
undanröjer det som är skälet till att den leder till
ökad segregation. Men vilken tendensen är vet vi
som sagt ännu ingenting om -- det får vi veta i höst.
Den sociala rapport som Eva Zetterberg talade om
speglar framför allt utvecklingen under 80-talet och
möjligen det första året under 90-talet. Den säger
egentligen ingenting om de här senaste åren. Det vi
kan konstatera med den som underlag och med det
underlag som finns i regeringens
kompletteringsproposition är att klyftorna i vissa
avseenden vidgades under 80-talet men att
utvecklingen har varit den omvända nu under
början av 90-talet.
Regeringen har inte hindrat någon kommun att
höja skatten i år och inte heller nästa år. Det är
kommunerna själva som har fått bedöma vad de
behöver göra i det avseendet, och det finns som sagt
exempel på kommuner som kommer att höja
skatten under 1994 och 1995.
Eva Zetterberg sade också att barn inte har
prioriterats. Jag tycker inte att man kan säga så
generellt. Även om man har sparat mer på områden
som berör barn än på andra områden kan det där
ha funnits större möjligheter att spara på ett sådant
sätt att det har fungerat. I Socialstyrelsens rapport
slås det fast att där man har genomfört planerade
och genomtänkta besparingar har det fungerat väl.
Problemen är i hög grad koncentrerade till
storstäderna.
Birgitta Dahl sade att det numera inte finns någon
statistik över hur barn har det. Statistiken har inte
blivit sämre än den har varit tidigare, men vi har
samlat ihop en hel del material i den rapport som vi
just nu diskuterar, nämligen den som
Socialstyrelsen tillsammans med andra
myndigheter har tagit fram om barns villkor.
Skolpengen skall inte vara lika för alla, sade
Birgitta Dahl. Nej, jag håller med om det. Jag
underströk i mitt interpellationssvar att det är
väldigt viktigt att kommunerna tar hänsyn till att
områden har olika social tyngd när man fördelar
resurser. Det är också vad Kommunförbundet
rekommenderar kommunerna att göra, och de
flesta kommuner gör det, även om det möjligen
finns undantag som vi har anledning att vara
kritiska mot.
Birgitta Dahl sade också -- och det tycker jag är
nästan komiskt -- att hon på något sätt skulle kunna
ta åt sig äran av att vi nu nästa vecka kommer att
införa pappamånad. Jag råkar ha med mig ett klipp
från Svenska Dagbladet där Birgitta Dahl
kommenterade förslaget om pappamånad när det
kom. Där liknade hon mig vid den
kommunalanställde ingenjör Planertz i Birger
Sjöbergs roman Kvartetten som sprängdes och sade
att jag hade presenterat fyrkantiga lösningar på
komplicerade problem. I stället för att införa en
pappamånad borde man stimulera papporna att
vara hemma. Hade Birgitta Dahl fått råda hade vi
alltså inte fått någon pappamånad. Men tack vare
att Birgitta Dahl representerar en minoritet blir det
nu i nästa vecka en pappamånad.