Fru talman! Det har förvisso hänt mycket under
denna period, Bengt Westerberg. En del åtgärder
från regeringen har varit positiva, som införandet
av barnomsorgslag och LSS. Men samtidigt har
nedrustningen hela tiden pågått inom framför allt
barnomsorg, skolor och verksamheter som
omfattar barn. Det är det som jag tar upp.
Jag hävdar att den rapport från april 1994 från
Socialstyrelsen som vi nu tagit del av inte är den
enda som kommit. Det har kommit en rad
delrapporter som lyft fram precis detta att barn i
storstadsområden drabbas värst. Det faktum att
barngrupperna har ökat i storlek har också lyfts
fram. Det är just dessa frågor som jag menar att
regeringen skulle kunna åtgärda genom att lägga
fram förslag. Men det har regeringen inte gjort.
Jag måste kommentera frågan om skattehöjningar.
Vi i Vänsterpartiet har inte föreslagit en gigantisk
skatteökning, Bengt Westerberg. Vi har talat om
att de kommuner som vill genomföra en
skattehöjning, för att kunna bibehålla en hygglig
standard, borde få göra det. Men regeringen har
satt in straffåtgärder som effektivt stoppar sådana
planer.
Därutöver har vi i Vänsterpartiet talat om
möjligheten till en kommunakut för de kommuner
som har ett särskilt ansträngt läge. Men på den
punkten har både regeringen och
Socialdemokraterna varit mycket kallsinniga.
Ett nytt skatteutjämningsförslag är bra. Jag hoppas
att det tillgodoser de utsatta kommunernas behov
bättre än hittills.
När det gäller upprustning av skolor och annan
verksamhet i Stockholm sker det visst en mycket
behövlig upprustning i Stockholm. Men många
skolor har varit oerhört eftersatta. Trots att det sker
en upprustning är behovet så stort att
larmrapporter kommer. Det beror bl.a. på att
barngrupperna har ökat i storlek. Jag återkommer
till den frågan. Vi har haft den uppe många gånger
tidigare. Det påvisas i rapporten hur
barngrupperna generellt över hela landet ökar i
storlek. Bengt Westerberg hade kunnat ta tag i den
långt tidigare. Men Bengt Westerberg vägar att ge
något svar på detta.
Jag måste kommentera övriga frågor som jag inte
hann med i mitt första inlägg. Barnombudsmannen
är en utmärkt institution. Men varför processför
man inte denna institution? Den skulle då få en
betydligt större tyngd.
Problemet med asylsökande barn är att trots att det
finns riktlinjer så talar praktiken hela tiden emot.
Det finns ett otal rapporter som bevisar detta. Vad
kommer att hända med de barn som kom efter 1
januari 1993? Skall de barnen kastas ut?
Till slut, fru talan, vill jag ta upp frågan om den
rapport från Socialdepartementet som Bengt
Westerberg inte tar något som helst ansvar för. Det
är ju en av regeringen tillsatt arbetsgrupp som
kommit med denna rapport. Men Bengt
Westerberg har inte något som helst svar på den
frågan. De förslag som läggs fram i denna rapport
innebär någon form av rikskuponger för
barnomsorgen. Jag tycker det är mycket
uppseendeväckande. Regeringen borde kunna
lämna någon synpunkt innan en arbetsgrupp
tillsätts som utreder detta.