Fru talman! Jag har inte för avsikt att vara lika
snäll som vare sig Maud Ekendahl eller Yvonne Os-
carsson. Jag anser att när Sveriges beslutsfattare
samlas i riksdagens kammaren för att debattera polis-
frågor skulle det vara oansvarigt av oppositionen att
inte lyfta fram de problem som finns i poliskåren i
dag med anledning av resursbrist. Skulle vi plocka
bort budget- och resursfrågor skulle det vara orimligt
att försöka förklara varför det finns frågeställningar
där oppositionen reserverar sig.
I justitieutskottets betänkande nr 13 behandlas
polisfrågor. Kristdemokraterna står bakom alla sina
reservationer, men yrkar för tids vinnande bifall en-
bart till reservation 7, punkt 7.
Polisförbundet gjorde alldeles nyligen en rik-
stäckande undersökning som visade på den verklighet
som vi kristdemokrater länge har försökt att peka på,
att polisens organisation har stora problem. Nedrust-
ningen av rättsväsendet har lett till en utveckling som
vi menar kräver kraftfulla politiska åtgärder. Både på
landsbygd och i storstäder saknas just resurser. Under
sommaren 2001 var det många polisstationer som
tvingades hålla sommarstängt och andra kunde bara
ha begränsade öppettider.
Man kan konstatera att långa väntetider leder till
att människor tar lagen i egna händer, vilket urholkar
förtroendet för polisväsendet. Här säger Yvonne
Oscarsson att människor har ett väldigt stort förtroen-
de för polisväsendet, och visst har man det. Men
samtidigt finns det en stor risk för att rättsväsendets
förtroende urholkas på grund av att man inte ser nå-
got resultat när man söker efter polisen. Väntetider på
i genomsnitt en timme kan inte vara godtagbart enligt
Kristdemokraterna.
Min fråga till majoriteten, till Vänsterpartiet,
Miljöpartiet och Socialdemokraterna, är: Hur lång tid
tycker ni att det är rimligt att människor ska behöva
vänta? Det kan gälla människor som har utsatts för
misshandel, skadegörelse, inbrott eller stöld. Hur
många timmar eller minuter anser ni att en person
som har blivit misshandlad ska behöva vänta innan
polisen kommer? Och vilka åtgärder avser ni att vidta
för att förändra den situation som vi har i samhället i
dag, när det faktiskt i genomsnitt är en timmes vänte-
tid över hela landet?
Jag skulle också vilja fråga: Hur tror ni, Margareta
Sandgren och Yvonne Oscarsson, att samhällsmed-
borgarna upplever era påståenden om att det är till-
räckligt med poliser, att utbildningstakten är alldeles
ypperlig och att den historiska satsningen är så fan-
tastisk när de sitter där med lägenheten uppochned-
vänd, tömd på alla värdesaker, och ingen polis finns
tillgänglig? Eller om bilen blivit sönderslagen, sonen
misshandlad eller - ännu värre - om en kvinna ligger
i en blodig pöl på golvet och ingen polis finns att få
tag i? Det är min fråga till er. Vad säger ni till dem
som har drabbats? Är det samma svar som ni alltid
presenterar för oss här i kammaren, att vi just nu
genomför historiens största satsning. Är det svaret ni
ger till de människor som har drabbats?
Funderar ni någon gång på vilka frågeställningar
det här skapar hos poliskåren? De gnetar, sparar och
försöker räcka till. Funderar ni på polischefer som
måste säga upp folk för att de inte har pengar? Jag
vill fråga majoriteten: Vilka åtgärder är ni villiga att
vidta? Anser ni att det här bara är ett organisations-
fel? Då blir ju frågeställningen en annan. Vem är det
då som har ansvaret? Vem är det då som ska ta itu
med organisationen? Verkligheten är trots allt sådan
att 193 polisområden har stängts de senaste sex åren.
I en reservation tar vi upp avskrivningarna inom
polisen. Vi har drivit den frågan tidigare. Margareta
Sandgren var inte sen att i debatten den 5 december år
2000 försöka vinkla detta som att vi skulle ha ett
misstroende mot polisen. Så är det ju inte. Vi är dock
förvånade över att regeringen och regeringspartierna
inte kan ta de signaler som kommer från polis och
åklagare på allvar. Man liksom rycker på axlarna åt
dem.
Dessutom försöker man få det att framstå som om
att vi kristdemokrater försöker måla upp en svart
verklighet som absolut inte existerar. Min fråga till
Margareta Sandgren är då: Är det godtagbart att poli-
ser mitt under regeringens historiska största satsning
sitter i samordningsgrupper och avskriver ärenden?
Det blir mer och mer vanligt att man inte ens gör en
förundersökning. Man tar inte in handlingar i ärendet
eller hämtar in videofilmer från exempelvis kameran
på banken vid uppenbara bedrägeriärenden. Man
hinner helt enkelt inte göra det. Man har också fått
order om att skriva av så mycket som möjligt för att
det ska bli ordning på ärendebalansen. Är det den
verkligheten som kännetecknar Socialdemokraternas
historiska satsning år 2000?
Den 1 februari lämnades en anmälan in till Justi-
tieombudsmannen av en kriminalinspektör i Stock-
holms län. Han ville att JO skulle utreda polisanmäl-
ningar om klart konstaterade brott som resulterar i
beslutet "förundersökning inleds ej". Han kräver en
granskning av JO. Efter att den här anmälan kom in
har jag försökt förhöra mig lite grann runtom i landet
bland poliser om hur det egentligen ser ut. Det står
helt klart att poliserna själva är förtvivlade över att de
inte hinner med. Avskrivningar sker i alldeles för stor
utsträckning. Det säger man samfällt.
En polis sade till mig: Trycket blir för stort. Det
kommer hela tiden in nya ärenden som kan anses
viktigare eller allvarligare. Med det antal poliser och
de resurser vi har räcker inte tiden till, och ärenden
skrivs av trots att det finns misstänkta.
Aftonbladet hade en artikel med anledning av
denna JO-anmälan den 14 mars. Där har även profes-
sor Christian Diesen uttalat sig. Han berättar hur han
följt anmälningar av t.ex. sexuella övergrepp på barn i
Stockholms län under tre års tid. 19 av 20 undersök-
ningar läggs ned! Poliser har bara resurser, säger han,
till att utreda en bråkdel. Det innebär att man gärna
lägger ned med åklagarens goda minne så fort man
ser att det är svårt att gå vidare. Det kan även gälla
grova brottmål. I fråga om ekobrotten är det bara 1 av
50 anmälda som åker fast. Endast 26 % av de polis-
anmälda brotten klaras upp. Av bostadsinbrotten är
det bara 8 % som klaras upp. Då ska vi veta att när ett
brott klaras upp innebär det inte nödvändigtvis att en
skyldig person döms. Det som räknas är antalet brott
där polis och åklagare har fattat ett beslut. Situationen
är alltså måhända sämre än det som BRÅ:s statistik
redovisar. Det här oroar oss kristdemokrater, och det
är därför vi år efter år har motionerat om det här och
krävt att de senaste årens avskrivningar inom polisen
ska analyseras och utvärderas.
I stället för att regeringen och regeringspartierna
har tagit den här frågan på allvar har man försökt
låtsas som att det här inte existerade. Jag har också
debatterat det här med justitieministern, och han sade
så här: Det ska vara en självklarhet i en välfärdsstat
att brott ska klaras upp. Jag menar att det inte är så i
dag. Det är mängder av målsägande som drabbas utan
att man får se att brotten reds upp.
I betänkandetexten säger man att man har ställt
sig bakom de prioriteringar som polisen har gjort för
2002 som handlar om att kvaliteten i brottsutredning-
arna ska höjas så att uppklaringen och lagföringen
ökar. Genomströmningstiderna ska bli kortare. Arbe-
tet ska bedrivas så att hänsyn tas till både brottsoffer
och vittnen. Ingenting av det här tycker vi fungerar
fullt ut som det borde göra i Välfärdssverige.
Jag skulle än en gång vilja ställa en fråga Marga-
reta Sandgren, som sitter i Rikspolisstyrelsen och som
har nära kontakt med rikspolischefen. Han skriver
stolt så här i polisens tidning: Antalet ärenden i ba-
lans har på några år sjunkit från 192 000 till 136 000.
Den siffran ska pressas ned ytterligare - inte för att
det är ett självändamål utan för att det höjer farten
och kvaliteten. Tycker Margareta Sandgren att det
höjer farten och kvaliteten att man kan skriva ned så
här många ärenden och avskriva så mycket som möj-
ligt? Eller är det för medborgarens bästa som vi ska
se till att vartenda brott utreds så att inte människan i
samhället tappar förtroendet för rättsväsendet?