Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 1, som vi har gemensamt med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
När vi pratar om arbetsmiljöfrågor är det oerhört viktigt att tänka lite långsiktigt. När statsministern nyligen gjorde sina famösa utspel om att vi ska ha möjlighet att jobba längre upp i åldrarna än i dag var det inte utan att jag som ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott funderade på att utspelet borde ha åtföljts av långsiktigt hållbara idéer - nytänkande - när det gäller arbetsmiljöfrågorna.
Vi har en stor demografisk utmaning som kommer att föranleda att många ska ha möjlighet att jobba längre upp i åldrarna. När förslagen som ska hantera detta lyser med sin frånvaro hos de partier som utgör statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsunderlag råder en obalans. Därför passar det bra med debatten i dag. Den handlar till stor del om pengar och insikter om hur man arbetar med arbetsmiljöfrågor. De ska vara grunden för ett långt, hälsosamt och utvecklande arbetsliv för dem som kan jobba.
Arbetsmiljöarbete är föremål för nytänkande. Detta var ett uttalande från tidigare betänkanden om arbetsmiljöområdet. Att arbetsmiljöarbete skulle vara föremål för nytänkande är ett prov på nyspråk. När regeringen 2006-2010 gjorde historiskt stora neddragningar på Arbetsmiljöverket, runt 150 miljoner kronor, fick regeringen skarp kritik av oss i oppositionen. Det kanske inte var så bra som man hade tänkt sig. Att effektivisera statsapparaten och myndigheterna är viktigt och bra. Det ska inte finnas myndigheter som har så mycket pengar att de faktiskt inte vet vad de ska göra med dem. Problemet var att just Arbetsmiljöverket var en av de myndigheter som inte hade den lyxen. Efteråt fick vi se att det här hade direkt påverkan på det livsviktiga, i detta fall både bildligt och bokstavligt, arbete som Arbetsmiljöverket höll på med.
Jag tog upp den här frågan i Miljöpartiets riksdagsgrupp, och vi funderade väldigt mycket just på detta sätt att omdana språket. Först sänker man ett anslag rejält, och sedan tittar man på, tycker att det är intressant och vill visa uppskattning av det nytänkande som myndigheten blir tvungen till.
Jag tycker att det är problematiskt ur många olika aspekter, särskilt när vi nu har facit i hand. Även om det tar lång tid innan den här typen av åtgärder, nedskärningar, får långsiktiga effekter, att man inte bara efter tre fyra fem år kan se effekterna, har vi redan börjat se de mer kortsiktiga effekterna.
De långsiktiga effekterna är jag orolig för att vi får se när vi tittar på de generationer som kommer ut i arbetslivet så småningom. Det kanske viktigaste område som neddragningarna har påverkat är nämligen skolan. Arbetsmiljöarbetet i skolans värld har slagit hårdast när det gäller långsiktigheten. Det drabbar ungdomar, barn, pedagoger och all annan personal som jobbar inom skolan - den skola som har till uppgift att vårda och fostra och se till att vi får en generation som har det här i ryggmärgen, såsom många av oss har fått, när lärarna har en dräglig arbetsmiljö och när eleverna inte behöver fundera på om det är farligt att gå till skolan.
Då menar jag att de kortsiktiga neddragningarna går att hantera, vilket också utskottsmajoriteten skriver i betänkandet. Man visar ett antal siffror på att en del av screeningarna går åt rätt håll. Men det är de långsiktiga effekterna vi är väldigt oroliga för.
I betänkandet konstaterar utskottsmajoriteten att arbetsmiljöarbetet i Sverige har varit framgångsrikt och bidragit till att riskerna i arbetslivet minskat. Det här är naturligtvis skrivet på ett sådant sätt att de senaste 50 åren tas med. Det är medvetet, för om man tittar över tid ser man att vi har blivit mycket bättre än vad vi var i början. Framför allt ligger vi högt rent statistiskt. Men om man tittar på till exempel arbetsmiljöinspektioner ser man att vi undan för undan har fallit längre ned på listor med jämförbara länder.
I betänkandet tas också upp någonting som handlar om framtiden, nämligen att man har en tillsynskampanj. Det sägs att 1 500 inspektionsbesök inom den grafiska branschen ska genomföras under drygt ett år enligt en screeningmodell.
Fru talman! Om det nu är så viktigt med antalet är jag lite orolig för det som vi i Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har pekat på många gånger, nämligen att antalet besök har blivit mindre. Om det nu är så att antalet är viktigt vid screening och olika separata besök är det väl lika viktigt att det totala antalet har minskat.
När vi tog upp det här med ansvarigt statsråd fick vi svaret att kvaliteten har ökat och att varje inspektör hinner med fler besök än man gjorde tidigare, att man har blivit effektivare. Men det totala antalet har blivit mindre.
När vi tog upp detta på områdets kanske viktigaste tillställning, arbetsmiljöriksdagen, var flera ur majoritetsunderlaget beredda att prata om att det är viktigt med inspektioner.
En av företrädarna sade: "Om man tittar på kvinnorna i vården så är det viktigt att de får en hållbar arbetssituation, såväl ur belastningssynpunkt som ur psykisk. Som politiker har vi ett arbetsgivaransvar och det har vi inte skött bra. Men vi kan göra det bättre och ställa krav så att de kan arbeta fram till pensionsåldern."
Det här sades under arbetsmiljöriksdagens paneldebatt av en ledamot ur majoritetsunderlaget. Det är ärligt, uppriktigt och lite självkritiskt, och det tycker jag att man ska kosta på sig att vara. Det hedrar naturligtvis ledamöterna i utskottet att man har den typen av ingångar.
En annan ledamot från majoritetsunderlaget sade så här: "Om man hanterar arbetsmiljö som ett konkurrensmedel får man också medarbetare som vill arbeta på arbetsplatsen. Resurserna måste läggas på dem som är dåliga på arbetsmiljö. Man måste vara tydlig med att om företagen inte sköter sig så får det konsekvenser."
Det är bra och balanserat - jag skulle inte ha kunnat säga det bättre själv. Ett verktyg är screening, och om företag inte sköter sig bra ska det, som det sägs i citatet, få konsekvenser för de företagen. Man avlövar med den ena handen, och med den andra handen hötter man och menar att det här är någonting som vi politiker har ett uppdrag att göra något åt.
Jag tycker att retoriken och praktiken inte riktigt hänger ihop. Jag är mycket intresserad av att få höra företrädare för Alliansen förklara bland annat de här uttalandena men också hur man vill få till det långsiktiga arbetet, det som handlar om skolans värld, det som handlar om de människor som i framtiden ska vara med och bära välfärdstyngden, som det innebär att människor går i pension - oavsett om de är 65 eller 75. Det är en stor grupp av människor som ska bära detta i framtiden.
Om man avlövar skolan när det gäller arbetsmiljöarbete, hur får vi ihop detta att de har i ryggmärgen att det här är viktiga frågor, att det handlar om bokstavligt och bildligt talat liv och död?