Fru talman! Varje vecka dödas minst en människa på sin arbetsplats i Sverige. Förra året var det hela 60 människor som dog på sina arbetsplatser. Mångdubbelt fler drabbas av skador eller livslånga sjukdomar som är direkt orsakade av farliga arbetsmiljöer. Ibland låter det i debatten som att den fysiska arbetsmiljön inte längre är något stort problem, men statistiken visar ju att det inte är någonting annat än en myt.
Samtidigt ökar andra slags risker och problem i arbetslivet. Varje dag går många människor till sina jobb och känner en oro och en olust i magen. Arbetstempot är uppskruvat och högt, och kraven är väldigt hårda på att göra ett bra jobb. Risken att drabbas av hot, våld och trakasserier är överhängande för många. Allra värst utsatta är de lågavlönade kvinnor som tar hand om gamla och sjuka och som håller butiker och bensinmackar öppna på kvällarna.
Men också de som jobbar närmast människor i statliga och kommunala myndigheter har i allt högre grad börjat drabbas av hot och våld. På tio år har antalet hot mot statliga och kommunala tjänstemän fördubblats. Hot och våld mot Försäkringskassans anställda har blivit tre gånger så vanligt på bara tre år. Under förra året hade en av fyra arbetsförmedlare blivit hotad på sitt jobb.
Den frustration som regeringens försämringar i trygghetssystemen orsakar riktas allt oftare mot dem som är anställda och har i uppdrag att omsätta den här politiken i praktisk handling.
Samtidigt har det blivit svårare för löntagare att ställa krav på den egna arbetsplatsen. På allt fler arbetsplatser råder en extremt slimmad bemanning som kompletteras med visstidsanställda, timvikarier och inhyrda. I spåren av outsourcing och privatiseringar har allt fler kommit att jobba i små företag där det ofta saknas både kunskap och intresse för arbetsmiljöarbete.
Andra branscher har utvecklats till rena vilda västern, där utländska arbetare, asylsökande och papperslösa kör lastbil, river hus, diskar och röjer skog under vidriga och ofta direkt olagliga villkor.
En sådan arbetsmarknad, som är präglad av hög arbetslöshet och ett försvagat anställningsskydd, skapar en kultur av rädsla och tystnad ute på arbetsplatserna. Det får konsekvenser för arbetsmiljöarbetet. Fackförbunden vittnar om att det blir allt svårare att rekrytera skyddsombud ute på arbetsplatserna.
I år fyller skyddsombuden 100 år. De utgör fortfarande ryggraden i det dagliga arbetsmiljöarbetet. Utan välutbildade och modiga skyddsombud skulle statistiken se betydligt mörkare ut än vad den redan gör.
Därför är det problematiskt att skyddsombuden har fått det tuffare. Nyligen sparkades ett skyddsombud från en äldreboende ägt av Carema, eftersom hon hade tagit upp problem som fanns på den arbetsplatsen. I senaste numret av Byggnadsarbetaren berättas om två skyddsombud som nyligen blivit av med sina jobb efter att de hade kritiserat brister i arbetsmiljön.
Möjligheterna till skyddsombudsutbildning har försämrats, eftersom den borgerliga regeringen tog bort alla anslag till sådana utbildningar 2007. Sedan dess har antalet skyddsombudsutbildningar mer än halverats.
Samtidigt som detta har hänt har också Arbetsmiljöverkets tillsynsarbete dränerats på resurser. Jämfört med 2006 lägger regeringen i år ungefär 100 miljoner kronor mindre på arbetsmiljöarbete. Det är en rejäl försvagning av ett bokstavligt talat helt livsviktigt arbete.
Fru talman! När Fredrik Reinfeldt nyligen gick ut och föreslog att vi i framtiden ska jobba tills vi är 75 var det väldigt många som satte morgonkaffet i halsen, inte minst alla de undersköterskor, lagerarbetare, snickare, montörer och lokalvårdare som ofta redan vid 50 års ålder har så ont och är så trötta att de undrar hur många år till de ska orka fortsätta. Arbetslivet är fortfarande alltför tungt och slitsamt för alltför många.
Lösningen på hur vi ska möta den åldrande befolkningen och de ökade behov av vård och omsorg som den för med sig kan inte ligga i att vi ska pressa redan hårt utslitna människor att jobba ännu längre. Lösningen måste vara att utforma ett mänskligare arbetsliv där alla oavsett yrke kan jobba utan att slitas ut och stressas sönder.
Målen för Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitik är två: fler jobb och bättre jobb. Därför går vår ekonomiska politik, med investeringar för fler jobb, hand i hand med satsningar på bättre arbetsvillkor och bättre arbetsmiljö. Vi har som mål att fler människor ska orka jobba heltid och samtidigt ha tid och energi över när arbetsdagen är slut, att fler ska kunna gå i pension med hälsan och orken i behåll. Därför vill vi stärka rätten till fasta heltidsjobb och korta normen för heltidsarbete.
Vi vill också förstärka det systematiska arbetsmiljöarbetet. Skyddsombudens verksamhet behöver stödjas och utvidgas jämfört med i dag. De regionala skyddsombuden måste ges rätt att besöka också de allt fler små arbetsplatser där det saknas medlemmar i fackförbund. De behöver mer resurser till utbildning och fortbildning för att kunna sköta sina uppdrag.
Vi behöver satsa mer på Arbetsmiljöverkets inspektioner. Precis som Mehmet Kaplan var inne på tidigare är det självklart att om färre personer är ute och gör inspektioner och inspektionerna blir färre, då ökar riskerna för att företag inte sköter arbetsmiljöarbetet och att människor i förlängningen råkar illa ut.
Verkets inspektörer gör ett fantastiskt och helt ovärderligt arbete i dag. Men de behöver bli fler, och vi behöver ge dem verktyg till bättre och mer kännbara sanktioner mot arbetsgivare som inte lever upp till lagens krav.
Vi ser också behovet av en samlad forsknings- och kunskapsspridning om arbetslivets villkor. Det är lite ironiskt att vi nu kan konstatera att regeringens utredare har kommit fram till exakt samma slutsats, så här fem år efter att samma regering lade ned ett väl fungerande arbetslivsforskningsinstitut.
Men vi är inte sämre människor än att vi kan dra ett streck över det och se fram emot ett konkret förslag om hur vi nu ska kunna bygga en sådan forskning som Alliansen rev ned för fem år sedan.
Vi tar dödsfallen i arbetslivet på största allvar, och vi anser att regeringen, precis som man har gjort när det gäller trafiken, ska anta en nollvision för dödsolyckor i arbetslivet, en vision som sedan ska nås genom systematiska och konkreta åtgärder som ska vara styrande för allt arbetsmiljöarbete.
Vi anser att varje annat mål än att ingen enda människa ska behöva hämtas från sitt jobb i en likbil är alldeles för lågt ställt. Jag kan inte förstå varför de borgerliga partierna inte vill anta en sådan vision. Tycker man även att nollvisionen för dödsfall i trafiken är en meningslös gest? Tillåt mig ha en avvikande mening!
Vänsterpartiet vill minimera risken för att utsättas för hot, våld och trakasserier på jobbet. Vi vill skärpa reglerna för riskfyllt ensamarbete. På förekommen anledning vill jag påpeka att det inte handlar om konstnärer eller professorer.
Vi vill minska kontanthanteringen och öka bemanningen i vård och omsorg. Och vi tänker inte lämna regeringen någon ro förrän de genomför de beslut som riksdagen faktiskt redan har fattat om sluten kontanthantering i butiker, om skärpta krav på arbetsmiljö vid offentliga upphandlingar och om ratificering av ILO:s konvention 94.
Jag vill hemskt gärna att vi under den här debatten får en förklaring till att regeringen och allianspartierna vägrar följa riksdagens beslut i de här frågorna, som var och en och allesammans skulle bidra till förbättrad säkerhet och bättre arbetsmiljö.
Fru talman! Regeringen försöker systematiskt inbilla svenska folket att om vi bara accepterar försämringar av trygghetssystem, anställningstrygghet, utbildningsmöjligheter och arbetsmiljöarbete kommer fler att få jobb. Det är så att säga ett pris som de försöker få oss att acceptera att vi ska betala för att få ned arbetslösheten.
Men faktum är att några sådana samband inte finns. Efter mer än fem års systematisk försämring av villkoren i arbetslivet är arbetslösheten högre och stigande. Långtidsarbetslösheten har ökat till katastrofala nivåer, och sysselsättningen totalt sett är lägre.
Effekterna av en allt hårdare press på dem som faktiskt har ett jobb kommer vi rimligen att se fullt ut först om några år. Att pressa människor hårdare och hårdare håller ett tag men inte hur länge som helst. Därför är det hög tid för en arbetsmarknadspolitik som har människors hälsa och välbefinnande som utgångspunkt, så att jobben blir både fler och bättre.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom alla Vänsterpartiets yrkanden och reservationer men nöjer mig med att yrka bifall till reservation 2.
(Applåder)