Fru talman! Jag ska framföra några funderingar till Hans Backman som han känner igen. Som jag beskrev är det väldigt många som måste lämna arbetslivet i förtid, alltså före 65 år. Vi har fått höra från Katarina Brännström och Moderaterna att ett sätt att se till att människor blir kvar till 65 år är att göra regelförenklingar. Folkpartiet brukar alltid hålla med Moderaterna i riksdagen, så jag utgår ifrån att Hans Backmans svar är likadant - att det är regelförenklingar det hänger på.
Hans Backman är gammal brevbärare. De måste lämna i förtid i den yrkeskategorin också, alldeles för tidigt. Det blir samma fråga till Hans Backman: Vad vill Hans Backman och Folkpartiet göra för att fler brevbärare ska kunna vara kvar i yrket fram till 65 års ålder? Är det regelförenklingar, som Moderaterna föreslår, som är det rätta svaret? Det är den första frågan.
Sedan tar vi den andra frågan, och den handlar om nollvisionen. Jag är helt övertygad om att Hans Backman och jag är överens om att ingen ska behöva dö på jobbet. Så är det. Men vad är det för fel med att sätta fokus på denna fråga på precis samma sätt som man gjort inom trafiken? Man säger att vi ska ned till noll dödade i trafiken, och så har man ett gemensamt, genomtänkt och stenhårt arbete kring detta för att nå resultat. Varför kan vi inte göra samma sak inom arbetslivet?
För mig räcker det inte med att höra att alla vet att vi vill samma sak. På vilket sätt vill Hans Backman fokusera på att ingen ska behöva dö på sin arbetsplats? Är det inte så att det är väldigt enkelt att använda det begreppet och på så vis också kunna samla krafterna för att nå ett resultat? Ingen ska behöva dö på jobbet.