Herr talman! Jag fick inte något svar på den fråga som det här betänkandet behandlar. Vi diskuterar inte buggning nu. När det gäller buggning har jag respekt för att en del partier vill utnyttja sina grundlagsskyddade rättigheter att skjuta på en fråga som de inte känner sig bekväma med. Men den diskussionen kan vi ta när vi diskuterar buggning.
I det här betänkande diskuterar vi ett utvidgat förverkande. Vad är svårigheten att komma fram till ett lagförslag? Då kanske vi kan vara behjälpliga med att dels få en förståelse, dels också bidra med var det sitter fast. Vad är det som utreds just nu som har pågått sedan den senaste propositionen om förverkande lades fram 2004? Själva betänkandet lades fram 1999. Sedan kom en proposition 2004, som inte tog upp frågan eftersom den skulle beredas ytterligare. Nu är det 2006 och fortfarande finns inget förslag.
Det är precis som Folkpartiet nämner i motion 480:
Go for the money!
Vi måste slå mot pengarna. Det är det som är det stora bekymret i all form av grov organiserad brottslighet. Det gäller också i all vardagsbrottslighet. Pengar är drivkraften. Kan vi slå mot brottslingarnas pengar och egendom kan vi också råda bukt på mycket av brottsligheten. I stället tror jag att vi stirrar oss blinda på en mängd olika ganska tidskrävande och komplicerade hemliga tvångsmedel. Vissa av dem behövs, självklart, men det är sådana brott som det är mer än fyra års fängelse för i straffskalan. Det kanske inte är det som vanliga människor drabbas av i vardagen, tack och lov. Däremot tycker jag att den här delen, när det gäller utvidgat förverkande, är det som verkligen skulle kunna bryta brottskurvan och få en avhållande effekt.
Jag vill veta: Vad är det konkret som ni utreder? Vad är problemet?