Herr talman! Tack för den frågan, Hillevi Engström.
Jag ska jättekort nämna detta med djurfonden. Det är helt enkelt så att det är förenat med väldigt stora kostnader och svårigheter att ta hand om djur som blivit plågade. Vi har den enkla metoden att de avlivas. I många fall är det dessvärre nödvändigt, men i en del fall kan man faktiskt använda tid och möjligheter till att låta djuren återhämta sig. Det kan vara djur med avelsvärde eller andra värden som gör att detta kan förenas med kostnader. Om man då har möjligheter - för att vara lite rolig och använda mina osynliga citattecken - tycker jag att man skulle kunna få placera dessa djur i "fosterhem". Jag hoppas att ni alla ser citattecknen. Men djuren kan alltså behöva vård hos någon annan, en lantbrukare eller liknande. Det är ett sådant exempel.
Nu ska vi komma in på nödvärnsrätten. Jag vill ge dig ett litet kort exempel ur verkligheten. Här på Helgeandsholmen och vidare in mot Gamla stan fanns på den tid då jag gick i skolan en väldig slum. Vi fick samla ihop kläder från våra garderober, vi barn som gick på Östermalm, och så skulle det skänkas till de fattiga barnen i Gamla stan. Från socialdemokratiskt håll beslöt man då: Vi river Gamla stan och bygger om den. Glas och betong ska det vara. Då fanns en stor grupp kvinnor från just Östermalm som gick hit ned och gjorde klart och tydligt motstånd mot de arbeten som hade påbörjats just där Ledamotshuset numera står. De gick in och agerade hastigt och, får jag säga, lyckades genom sin aktion skapa en debatt som förändrade det demokratiska beslutet.
Jag tror inte att en fastkedjad yngling vid en tall i en gammal skog kan förhindra avverkningen men väl göra nödvärn så att det väcker debatt. Det var precis det dessa kvinnor gjorde.